-

i know i'd probably be better off somewhere else, in a city still trembling with dreams, in a society still filled with intellect. i know i'd probably be better off ignoring every anger i recognize when seeing every bit of stupidity in your eyes, but: sick to death with oppressing myself, i won't do it again, so hate me if you will: i will go on, stand my ground, go my way and never look back-

men det är långt kvar tills du nått något slags mål,
tills du kan lägga dina knäppta fingrar över magen och
verkligen våga sluta ögonen.

jag drömmer fortfarande om barndomens skogsbränder,
vaknar febrig om nätterna och vet inte var jag befinner mig.

men jag tror inte att jag gömmer mig längre.
tror inte att jag hatar mig själv längre,

möter skuggorna under sängen trots att de försöker
förgöra mig.
du måste dela jorden även med dem du hatar,
även med dem som kryper som likmask i dina artärer.

det är långt kvar tills du kommer att stå vid ett vägskäl och
tvingas välja en väg du för alltid ska vandra:
ännu parallelliserar alla världens möjliga slingersnår
och det är klart att man snubblar,
inte sant-

jag försöker bara lära känna mig själv sann.

alla de gånger du suttit med händerna för ögonen för att ingen får se dig gråta,
all ångest du tvingat ur kroppen för att någon annan tvingat ångesten på dig-
och hur släppa hjärtat ur kroppens glasbubbla när någon sticker miljoner hål i det?
hur plocka upp alla trasiga bitar som är du från marken och försöka lappa ihop
kroppen gång på gång?
du blir dödad och sedan dödad igen, du blir krossad och sedan krossad igen,
men inuti mig börjar någonting ryta ifrån, som ett ilsket lejon:
jag vägrar släppa hjärtat ur kroppen igen,
vägrar ge mig hän till dem som säger sig veta vad det är att älska.

that's it. i'm done waiting for men.
didn't know what i was thinking in the first place.

det finns alldeles för många låtsasvänner runtomkring mig.
men i slutändan är det alltid så, att jag inser att jag värdesätter
människor högre än de värdesätter mig.
alltid en lika smärtsam insikt,
jag är i slutändan alltid ensam.

sometimes it feels as if the only thing living inside me is sadness.
this fog in front of my eyes,
this desire to jump in front of a speeding car,
to dream about the moment you die;
what did i ever do not do deserve the sunshine on my face?

min hjärna, mitt hjärta hänger inte ihop med resten av mig.
jag vill bara bli lämnad ifred, och samtidigt aldrig vara ensam.
jag vill bara sova föralltid och samtidigt aldrig sluta ögonen mer.