-

som ett plötsligt mörker

solförmörkelse

 

jag gräver minnen ur bäckarna, rycker upp dem med rötterna.

fragment ur dåtider, instinkten att vilja fly tillbaka

lossa banden runt anklarna som håller mig fast vid något slags verklighet.

 

hårtestar mot spegeln, jag andas mot glaset och imma bildas. jag minns doften från mormors hus, hur ett tvättmedel kanvara det allra yttersta av trygghet.

 

min kropp gräver sig djupare ner i soffan, snart reser jag mign inte längre.

 

det handlar egentligen inte om mig och det handlar egentligen inte om dig. det handlar om trädrötter som letar sig upp ur underjorden och som hotar att förändra jorden såsom jag känner den. 

 

den flyktiga sommarvärmen, som en smekning på axelne fter tusen år av kyla. förvirring under en gatlampas sken, hur jag aldrig kommer över att jag är så erbarmligt mörkrädd.

 

att jag är rädd för livet. rädd för det som ska komma, rädd för det som inte längre än, att det aldrig kommer tillbaka. det är som en snöstorm runt livet och jag letar i blindo, allt för att försöka värja mig, eller hitta någon sorts väg fram.

 

jag samlar bilder under barken, gömmer dem där för nästa efterlevande. jag som tänkte alldeles för många tankar i smutsiga speglar om att inte vara tillräcklig eller ha ett vackert hår eller ha en alldeles slät mage som min hand kunde följa ner mot ett alltid vått kön. 

jag vill vara ensam och jag hatar att vara ensam.

jag vill leva och ibland hatar jag att leva.

 

sträcker handen ut genom fönstret. februarikyla. små, lätta snöflingor mot fingertopparna. något annat som finns där ute, försöker att greppa det.

 

något letar sig upp genom strupen, var sitter själen? 

 

jag samlar sanningar nåpgonstans mellan höger och vänster hjärtkammare, jag tror i alla fall att de är sanningar. men de viskar hemska saker till mig om nätterna, om alltings förgänglighet, där gatlyktans sken plötsligt stängs av och allt blir becksvart. vem som skulle rädda mig då, eller ta tag i de där händerna som griper efter något, vad som helst. 

 

det tränger ur bröstet, vokaler letar sig ut nerifrån magtrakten. 

om man kunde frigöra sig själv. slita molnet ur kroppen. någonsin.