sekunderna
asfalten är tom på sammanhang.
min själ som ett heroinrus.
längtan som ett töcken, ogenomträngligt.
björkskogen står fortfarande alldeles tyst om natten, inte ens löven viskar till mig. bäcken porlar inte, inga grenar knäcks under fåglars tyngd. det är som ett undantagstilstånd, som att tiden stått stilla sedan 2003.
och jag driver en djävul ur kroppen, något med röda ögon som framträder när jag blundar.
att fly undan samhället, lövträd vet ingenting om landsgränser.
mina vener är tömda på innehåll, mina artärer på kontexter, aortan pumpar hjälplöst efter något nytt. eller gammalt, som att sträcka de långa fingernaglarna efter 2003, eller 1997, eller 0000. du med svannacken, bottenlösa ögonen och becksvarta munhålan. du som aldrig följde med vidare.
jag skriver ett brev till den tysta skogen, till dåtiden, till det som ska kallas nuet. om att jorden eskalerar men vi står stilla och att det är som öppna vargkäftar bakom varje briserande hörn.
ett liv som återskapas utan syre och koldioxid, som en omöjlig ekvation.
min själ som ett heroinrus.
längtan som ett töcken, ogenomträngligt.
björkskogen står fortfarande alldeles tyst om natten, inte ens löven viskar till mig. bäcken porlar inte, inga grenar knäcks under fåglars tyngd. det är som ett undantagstilstånd, som att tiden stått stilla sedan 2003.
och jag driver en djävul ur kroppen, något med röda ögon som framträder när jag blundar.
att fly undan samhället, lövträd vet ingenting om landsgränser.
mina vener är tömda på innehåll, mina artärer på kontexter, aortan pumpar hjälplöst efter något nytt. eller gammalt, som att sträcka de långa fingernaglarna efter 2003, eller 1997, eller 0000. du med svannacken, bottenlösa ögonen och becksvarta munhålan. du som aldrig följde med vidare.
jag skriver ett brev till den tysta skogen, till dåtiden, till det som ska kallas nuet. om att jorden eskalerar men vi står stilla och att det är som öppna vargkäftar bakom varje briserande hörn.
ett liv som återskapas utan syre och koldioxid, som en omöjlig ekvation.