-

din sorg bär du alltid ensam.
som en tumör innanpå och inuti kroppen.
den tär och spränger, bildar hålrum i ditt inre av becksvart mörker.
sorgen kan du aldrig dela med någon, aldrig delge någon.
din ensamhet är ditt järnkors du släpar genom livet.
din tomhet och din rädsla för att ibland alldeles försvinna.

hur flyktig närheten, ,beröringen av en annan människa.
sekunden senare är det bara dina händer igen, som ensamt trevar.

din sorg med ett järngrepp runt andningsorganen.
flyktbeteende, den jagade blicken i spegeln.

du kan inte springa ifrån natten hur hårt du än försöker.
du kan inte undkomma din egen själs alla becksvarta bottnar hur många mil du än springer, hur många ord om alltings förgänglighet.

ett ögonblick här och i nästa ögonblick borta.
kvar står du gapande.