-

jag vet inget mer än att jag är vilse.

att jag inte vet vem jag är.

har ingen aning.

står i en becksvart skog,

det enda jag hör är kråkornas färd mellan grantopparna. 
alla mina sammanhang har slagits i tusen bitar.

det känns som tiden står stilla.

igår var jag 10 år, idag har jag levt nästan halva mitt liv.

av vad? 

syret som penetrerat kroppens celler i hur många miljoner sekunder medan jag varit fast mellan barndom och vuxendom utan att ha fast mark under fötterna.

krigsdånet når mig nästan där jag stirrar mellan grenarna i tallbarskogen. det är inte så långt mellan Gaza och mig.

men det spelar ingen roll att Gaza brinner för min själ är medvetslös.

jag lever men lever inte. har ingen aning om vem jag är, jag är en nomad, jag är ingenmansland. jag är strindbergs vassa penna och plaths svaga själ. krackelerad.

det har snart gått ytterligare ett år och jag har inte varit vaken. har inte dött för konsten, har inte gjort världen till en bättre plats, jag har varit fastfrusen med endast spökena som sällskap. 
det är ingen som känner mig. Inte på riktigt.

jag vet inte om det gör ont, men det slår mig med full kraft och får marken under fötterna att rämna.

jag är ett ingenting, ett själlöst väsen, en urmoder, en skruvar själ som stängt mig inne i floskler och ramar och normer och ytligheter så länge att jag inte vet var jag börjar och var mascaran tar slut. 
jag har alltid velat mer.

velat innerligare.

velat större.

velat stå uppe på världen med höjd näve.

ett sammanhang.

det måste finnas ett sammanhang.