vissa rubriksättningar kan vara helt värdelösa
av någon anledning såg jag "farväl falkenberg" igår. det är en väldigt fin film.
...och jag längtar tills man kan bada.
"farväl falkenberg" är en väldigt lidelsefull film om en väldigt lidelsefull hemstad.
hemstaden tror jag för många är infekterad, komplicerad.
i alla fall om man bott i en liten stad.
jag är väldigt glad att jag har en lidelsefull, infekterad, komplicerad liten hemstad,
snarlik falkenberg.
fast "farväl falkenberg" handlar om oförmågan att lämna allt det där.
och det har jag ju gjort.
aldrig hade jag trott, när jag var 15 år och hatade allt, att jag skulle sakna kyssbron över kanalen bakom badhuset. att jag skulle sakna denna världens fulaste dialekt, världens fulaste stadskärna, den fullkomliga jantelagen. men det spelar ingen roll. jag har lärt mig att gå på de där gatorna, plockat vitsippor, blivit full.
fantastiskt är det.
det kan jag tänka när jag går in i någon av stockholms alla butiker eller sitter på någon av stockholms alla perronger. anonymiteten är så total, fientligheten besudlad. fast det är nog bara mitt lantis-jag som tänker på sådant, som skräms av sådant.
jag hälsar fortfarande på busschauffören, vare sig jag får ett svar eller inte.
ibland tycker jag mig se en antydan till leende tillbaka -
liksom vi är människor båda två, sitter i fordonet båda två -
och ser det.
...och jag längtar tills man kan bada.
"farväl falkenberg" är en väldigt lidelsefull film om en väldigt lidelsefull hemstad.
hemstaden tror jag för många är infekterad, komplicerad.
i alla fall om man bott i en liten stad.
jag är väldigt glad att jag har en lidelsefull, infekterad, komplicerad liten hemstad,
snarlik falkenberg.
fast "farväl falkenberg" handlar om oförmågan att lämna allt det där.
och det har jag ju gjort.
aldrig hade jag trott, när jag var 15 år och hatade allt, att jag skulle sakna kyssbron över kanalen bakom badhuset. att jag skulle sakna denna världens fulaste dialekt, världens fulaste stadskärna, den fullkomliga jantelagen. men det spelar ingen roll. jag har lärt mig att gå på de där gatorna, plockat vitsippor, blivit full.
fantastiskt är det.
det kan jag tänka när jag går in i någon av stockholms alla butiker eller sitter på någon av stockholms alla perronger. anonymiteten är så total, fientligheten besudlad. fast det är nog bara mitt lantis-jag som tänker på sådant, som skräms av sådant.
jag hälsar fortfarande på busschauffören, vare sig jag får ett svar eller inte.
ibland tycker jag mig se en antydan till leende tillbaka -
liksom vi är människor båda två, sitter i fordonet båda två -
och ser det.
Kommentarer
Postat av: moster anna
Visst är det härligt att ha lärt sig veta hut i en lagom stor stad i mellansverige, dit kommer du att längta tillbaks när du är klar med Världen.
Postat av: karin
ja! jag tycker att det är fantastiskt bra att veta hut. ja jag tänker bo i typ kungsgården sen. ett sånt där hus från förra sekelskiftet, med glasveranda och kakelugn. fan vad fett!
Trackback