-

och det är alltid smärtsamt att se bakåt, att vara kär, att ha ångest över att bli vuxen

och

ät så du blir stor och stark och som kvinna ska man föda ungar
men jag är inte intresserad av att skaffa kids
nej snarare är jag liv-jävla-rädd.

och det spelar egentligen ingen roll att du har gått och blivit med annan nu
och södermalm och allt det där

ljumma balkonger i juni eller depressionen i november,
i allt och mellan allt och framför bakom under
finns ett tomrum.

och

om samma världar stod kvar nu, väntande bakom varje faluröd husknut
hade jag kanske trott att du fortfarande var nödvändig.

men man förändras väl. nu och hela tiden.
och jag vill inte bli vuxen.

jag är närmre barnet
sovande i krubban
än modern som lägger ungen där

jag vet ingenting om livet,
om blöjor
och sånt därnt.

och det är alltid smärtsamt att se framåt

in i ett liv som var utstakat med hörnsoffor och saker som måste fylla praktiska syften

och när man ändå står där
och knackar på något slags port till kurirenkuponger
så får man väl vara jävligt glad ändå

att man trots allt faktiskt trotsade
sa "hellre spjälsäng"

än lämnade den där svindlande
kalla
fullkomligt outhärdliga natten
en enda sekund för tidigt.