-

för det är juni. böckerna samlar damm i hyllan men jag har lovat mig själv att läsa under sommaren trots att orden står som ett virrvarr i mitt huvud. min vän johan har hittat sture dahlströms okände författarkompis henry högberg, som inte blivit utgiven på över 40 år och nu ska vi hitta anledningen till det. för det är tydligen alldeles magnifikt. och den tidiga-juni-ölen i gamla stan, de svala gatorna, kullersten under fötterna och vreeswijk på väggarna. det finns något dansant i sommargatorna, i staropramen en onsdag. imperietlåtar framförda i modern tappning på hornstull strand och svettigheten i den gamla politiken, de gamla rävarna som blivit gråa i skägget men som nog vättes i ögonen för den ölsmakande uppskattningen. västerbron efter midnatt, vattnet blänkande mot mina ögonlock. det finns ett hem i vasastan, gatorna utnötta och något alldeles gement i glasskioskens köer då vasaparken är belamrad. jag blickar mot trädkronor som sipprar solljus och det alldeles för invanda frågetecknet lyckas långsamt suddas ut: det finns något alldeles sant i det forcerade självskapandet. som vore jag en vaxduk varpå jag kan måla mig fram till mig själv. det finns någonting i rynkiga kinder mot mina släta som gör mig till mer människa, och jag vill alltid utgå från det fina i människan. det finns så mycket cynism, som människor bär på som törnekronor, som vore den deras skuld. jag vill ha ett rättvist samhälle där alla människor har lika mycket pengar att röra sig med och där alla människors arbete värderas lika. eftersom ju människor är lika mycket värda, allihop. de är värda lika mycket som djuren. och som skogen. vi är allihop ett allt.
och då slutar vi äta varandra, mentalt och fysiskt. ger vårt hem till de som inte har något, för det är bara genom öppnandet av de sedan länge slutna marginalerna vi når fram till andra och oss själva. bara genom förståelsen i fortblivningen genom andra. min hand ska finnas till för dig och din ska finnas till för mig. sedan är resten inte så svårt. så ser min subjektiva realism ut, kalla min politik död men i mitt hjärta sitter den och det är den som är min kraft och mina andetag. min vetskap om att jag vill finnas till för andra och andra finns till för mig. jag tror att människor måste öppna sina sinnen för det nya och främmande. och ha respekt för det. jag har respekt för din innerliga tro på det övermänskliga och jag vill gärna höra allt, för jag vill förstå. det ligger ingen förebråelse i de delade meningarna, jag vill bara älska och vara älskad. det är det allra viktigaste. det blev en lång text, men slutligen det ljuvliga i regnsmatter mot fönstret en sen kväll och det är alldeles tyst förutom. apropå denna långa och stundom inkonsekventa text tycker jag ni ska kolla upp tre saker:

http://www.ettklickforskogen.se/
http://www.arbetaren.se/
http://www.folkbladet.nu/?cat=89

detta är mitt livs stöttepelare varpå min tro vilar:

i socialismen, naturen och djuren.

vilka är era stöttepelare?