-

först tänkte jag. länge och länge. och länge.
jag tänkte att jag skulle skita i det här.
i blogghelvetet. ingen skulle bry sig.
men de långa, sköra sekunder innan jag skulle
trycka med ett varligt finger på knappen,
innan jag skulle radera de sötspröda textfragment
ur sensommarnätter eller molnade bilder av snösprängda
vidder i advent, tog det liksom stopp.
som kunde jag inte trycka. som betydde det lilla
alstrande liv till ynka blogg ändå någonting,
skvalpande lilla i oändliga världshav.
och jag kommer nog aldrig drabbas av hybris.
men tycker ändå att det ska stå kvar,
som ett avtryck av kropp och själ.
så jag har tänkt, länge och länge. och länge.
och jag skiter nog inte i det här,
trots att den frustande verkligheten kan te sig långt mycket större
och långt svårare
hårdare, pulserande att armbåga sig fram i
med stundvis blåsande barriärer emot sig.
men trots det så vill jag fortsätta. varför?
bloggfenomenet är något särdeles intressant,
något jag till stora delar inte vill stå för.
jag har slutat läsa bloggar som får mig att ifrågasätta mig själv,
därtill att den typen av ytligt ifrågasättande knappast närer den starka
och trygga människa jag vill vara.
jag har slutat intressera mig för sådant som
celebriteter och stundtals hjärnbedövat dumma
diskussioner om hur man bäst får till ett par snygga bröst.
således är min blogg en envägskärlek som sträcker
sig bara så långt som från min ena
handflata till min andra. somliga kan kalla det naivt.
somliga kan kalla det alldeles dumdristigt,
egoistiskt, och meningslöst.
faktum är att jag själv inte kan beskriva den utsökthet
som föreligger i att beskriva sig själv,
sina trivialiteter, sina utseenden ur bästa
vinklar eller moraliska värdegrunder.
det kanske ligger för människans natur att
ohämmat, omättat, vill hävda sig själv.
fast vill jag det då? vill jag hävda mig?
kanske. jag vet inte allt om mig. inte du om dig.
inte någon om något, något om någon.
ingen om ingen, helt enkelt.

så jag fortsätter. för textfragmenten. må de stundom syrliga,
stundom söta, stundom infernaliskt
arga eller sjangdobelt ädla orden leda mig fram till mig själv.