-

jag gör alldeles för lite vettigt. kanske för att det är tråkigt. förnuftighet är också tråkigt. roligare att hänga med tre fjärdedelar av kroppen utanför ett fönster sex våningar upp. eller kanske inte roligare, men mer spännande. så fort hjärtat slutar att slå i hundranittio så gör jag vad som helst för att väcka det igen. och så fort jag börjar känna önskar jag att jag vore alldeles bedövad. det är ett jäkla påhitt, det här med livet. jag är konstant trött och pillar i skarvarna i tapeten istället för att läsa de böcker jag behöver läsa för att få betyg, för att klara kurser jag får lån för, som jag ska utbilda mig till, som jag ska jobba med för att tjäna pengar. just nu känns allt det där bara som ett skämt, det där med interaktion och måsten. men jag gör alldeles för lite vettigt, och kanske för att det gör mig rastlös. men denna ständiga dimma framför ögonen, vad gör man med den?