walking on air
när jag flyttade hem från den lilla huvudstaden vid vattnet så var det för att jag skulle slå mig till ro. få mer harmoni till att syssla med sådant som är viktigt, sjöar, hästar, hundar, bebisar, böcker. jag skulle läsa alla världens bästa böcker och skriva bättre, djupare. jag letade någon sorts äkthet jag fortfarande letar. jag hade tröttnat på de anonyma ögonen mitt emot mina på kalla tunnelbanor, på stockholm som bara rusar förbo och där jag står med mitt lilla hjärta bland all betong. när jag flyttade från stockholm så trodde jag att det var till en helhet som skulle göra mig mer vaken i mitt liv. det var som att alla schemalagda måsten tagit över det som skulle vara mitt liv och jag har ju alltid vetat vad det var jag letade efter (eller?). något nära, ärligt och djupt. jag har alltid varit för känslig för mitt eget bästa.
när jag lämnade vasastan så trodde jag att det där med björkskog och lummiga promenader med mjuka hästmular skulle vara tillräckligt. det var liksom det jag längtade, det andetagsnära istället för den där almanackan som höll mig på behörigt avstånd från mig själv.
nu. det blev inte som jag hade tänkt.
jag lyckades kväva mig själv inom den första månaden i den lilla hemstaden. jag fann mig själv uppsminkad och bröst-pushad i en lång rad likadant uppsminkade och bröst-pushade tjejer och någonstans i den där vinfyllan fanns det en viskning i mig som mindes feminismen och hur viktig jag en gång tyckt att den var-
men jag har blivit så ytlig.
jag har bytt ut djupa, viktiga samtal mot hetsigt tequiladrickande och män som stirrar i min urringning istället för i mina ögon. jag ville ha en äkthet och mötte motsatsen.
den där krogen, den ständiga fyllan, att ständigt vilja vara någon annan som antingen vill dricka den där tequilan eller vara någon som har modet att rymma till den där äktheten. jag har lärt mig att förkasta, förneka det som är jag. och jag vet ju vad det är, innerst inne. eller?
idag: joy division - atmosphere och känslan av att för första gången på länge vara på väg någonstans.
när jag lämnade vasastan så trodde jag att det där med björkskog och lummiga promenader med mjuka hästmular skulle vara tillräckligt. det var liksom det jag längtade, det andetagsnära istället för den där almanackan som höll mig på behörigt avstånd från mig själv.
nu. det blev inte som jag hade tänkt.
jag lyckades kväva mig själv inom den första månaden i den lilla hemstaden. jag fann mig själv uppsminkad och bröst-pushad i en lång rad likadant uppsminkade och bröst-pushade tjejer och någonstans i den där vinfyllan fanns det en viskning i mig som mindes feminismen och hur viktig jag en gång tyckt att den var-
men jag har blivit så ytlig.
jag har bytt ut djupa, viktiga samtal mot hetsigt tequiladrickande och män som stirrar i min urringning istället för i mina ögon. jag ville ha en äkthet och mötte motsatsen.
den där krogen, den ständiga fyllan, att ständigt vilja vara någon annan som antingen vill dricka den där tequilan eller vara någon som har modet att rymma till den där äktheten. jag har lärt mig att förkasta, förneka det som är jag. och jag vet ju vad det är, innerst inne. eller?
idag: joy division - atmosphere och känslan av att för första gången på länge vara på väg någonstans.
Kommentarer
Trackback