-

jag drar en rakhyvel över det högra smalbenet och prövar i sidled för att se om jag fortfarande kan blöda. jag är lika destruktiv som en man som står med händerna uppsträckta och väntar på att en tunnelbana ska träffa hans hjärta först, det är något med att viilja krossa det mest dyrbara man har.
jag vaknar i alldeles för många, alldeles för trånga sängar och känner mig utnyttjad och gillar det. älskar att hata mig själv och gömmer mig bakom stora sjok av rödvin,
det är lättare så,
att vara iskall.
jag vacklar på höga klackar med läppstift i hela ansiktet som en grinande clown, och jag stupar framför varje förhoppning om räddning och kastar mig villigt in i vilket öppet gap som helst.
allt för att se om det finns något kvar som kan krossa mig, någon liten artär som ännu inte är penetrerad av rök eller vulster.
jag gråter inte, har slutat med det.
jag drar ännu en rakhyvel över mitt vänstra smalben och ser att det sipprar något rött där inifrån huden, men ingenting känns mer.