-

Känn muskler och ligament strama. Det ena benet framför det andra, korsa stadsgränser, landsgränser. 

Jag blickar ut genom fönstret. Löven på björkarna slår ut, tränger fram ur knopparna som foster. Liv. Syre. Blodomloppet som aldrig stannar upp. De fina blå linjerna i ett rutnät över handens ovansida. 

Lutar mig ner. Exakt 7 meter mellan mig och den hårda asfalten. Skulle aldrig komma på tanken att bara spontant kasta mig ut såklart. Men nyfikenheten i hur asfalten skulle ta emot mig, obarmhärtigt. Något sympatiskt i mörkret ändå, det är oföränderligt.

Längtans vår. Blommorna gör människor galna. Jag vandrar med blicken ner i gatan, gruset under skorna, aldrig stanna upp. 

Jag springer för livet. Undan från allt det ni ber mig att vara. Ren. Jag är smutsig. Inuti sot och bråte, bär på en livstid, gör inte du det?

Nedanför öppnas fönster mot solljuset. Släppa in friskheten, det nya som forsar fram och tar med sig allt det gamla.

I mitt hjärta en knotig, bladlös ek. Förgreningar av förmultning i alla mina andetag. Jag är här. Världen bör se mig, men ändå inte.

Jag är här. Jag är inte som ni. Jag bär på tonvis av moln, vänder mitt ansikte mot mörkret utanför.

Aldrig mer sommar.