svalorna
Tiden ett sammelsurium
jaktmarker som erövrats
skogar som skövlats,
kvar är ett ödelandskap.
inuti mig känns allt urholkat
årsringarna vet ingen början
eller något slut
mina förfäder pockar på uppmärksamhet
som om de vill att jag ska förstå något
jag omöjligen kan förstå.
trycker ner impulsen att bara skrika rakt ut
för vad kan annars finnas till hands
när världen brinner men min urskog står stadigt kvar.
hos mig brinner inga eldar
förutom i själen
hallonsnåren bakom skjulet på tomten
dina röda fingertoppar i motljus
den guldglimrande sjöbottnen som ett
fragmentariskt minne.
tiden har ingen början
och inget slut.
den är inte barmhärtig.
den frågar inte om lov när den
slår in en kil mellan mig
och verkligheten.
hjärtat pickar på
som det väl alltid gjort
fast det kanske egentligen inte borde.
det bor en tid i mig som inte
är i synk med den andra verkligheten.
som att ständigt vara inuti
och utanför
men aldrig på rätt ställe.
jag har lärt mig något av tiden.
att den är förrädisk
manipulativ
att den är förrädisk
manipulativ
att den i efterhand ändrar sin kostym
när jag blundar står jag på en grusväg
svalor svävar ljudlöst över mitt huvud.
i en annan tid finns något om innehåll
som min fattiga vokabulär inte vet
att formulera.
att tiden går är ett tecken på flykten vi alla
står inför.
flykten från det ofrånkomliga, alltets slut.
där ute brinner tusentals bränder över ensamma
kroppsdelar som förlorat sitt sammanhang
här står granskogen okuvligt fast medan mina
sammanhang dör ifrån mig som borttappade
drömmar.
bara tiden är konstant och här är vi, unisont
andas vi luft från den jord vi lånat, på en stjärna
i ett oändligt ingenting, och har samvetskval
och ångest och drömmar och längtan och lycka och
sorg och allt som ryms inne mellan vänster och höger
kammare, på vänster sida av ditt bröst.
slå då hjärtat, slå.
till vilken mening har jag inte listat ut,
men jag tror svalorna bär på svar.
Kommentarer
Trackback