-

you can spend minutes, hours, days, weeks or even months over - analyzing a situation;
trying to put the pieces together, justifying what could've, would've happened...
or you can just leave the pieces on the floor and move the fuck on.

det börjar lukta som höst ute. det blåser vindar som är iskalla om nätterna. man kan inte längre ha en sommartunika och bara ben. den här sommaren har varit den bästa och den sämsta, jag saknar fortfarande stockholm så det värker i hjärtat, jag längtar någonting jag inte kan beskriva. jag har supit mig alldeles för full, jag har tryckt ner mig själv i maggropen och det är svårt, det där med att hitta sig själv. jag är rädd för snön i december, jag är rädd för regn i november, jag är rädd för saknad i oktober, jag kan inte börja längta april redan nu. så många gånger har jag lovat mig själv att bli världens bästa, att jag ska skriva världens bästa texter, att jag ska läsa världens bästa böcker, att jag ska ha världens klokaste ögon. men jag lovar ingenting nu, men jag vet att jag har ett fint hjärta och det räcker åtminstone litegrann.

nu är jag hemma igen, och lite mer HEL.

jag tror att jag måste flytta härifrån. jag blir trött på alla städer, jag blir trött på mig själv, jag blir trött på trottoarerna, på vinet, på allt och alla: och var ska man då bo? jag tror att jag måste flytta härifrån, jag klarar inte av husfasaden på andra sidan vardagsrumsfönstret längre, klarar inte av dansgolven, buss 41 om morgnarna. jag och elin skojade om att vi i slutändan skulle hamna i en lägenhet på st: eriksplan tillsammans igen. varför flyttade jag någonsin därifrån? vasaparken om vårarna, utsikten från läshörnan på universitetet, knast lördagkväll. jag tror att jag måste flytta härifrån, men jag vet inte var. det enda jag längtade var sommar och nu börjar sjön frysa igen, det är som om mörkret i det här landet färgar även mig.

det finns en kärna inuti mig som är överallt.

och om du ringer mig om trehundra år, när du äntligen växt upp, kommer jag inte att svara, jag springer upp och nerför trappor i alldeles för höga klackar som gör ont,

och emellan de här ensliga gatorna finns hela världens gator, paris nacknockar, stockholms stenfasader, gamla stan, kärleken i mitt liv,

att det ska vara så svårt att andas, ta fotriktiga steg framåt eller bakåt,

det finns en kärna inuti mig som är överallt, och för varje sagt ord ur min bröstkorg önskar jag plötsligt något annat,

drömmarna, det är dem; subjektiva. liven inuti mig, missödena, de felaktiga valen, ständigt de felaktiga valen.

och om du ringer mig om femhundra år då du lärt dig att bli människa igen, så skulle jag önska att jag aldrig tagit mig härifrån och lärt mig något om livet,

mörka tunnelbanor, djurgårdsfärjan, jag skulle använda varenda stockholmsk gata inuti min handflata för att överleva den här granskogen, de fläckiga älskandena som liksom penetrerat mina luftrör, som att de blivit alldeles, alldeles rostiga-

och jag ska sakna stockholm för alltid. och jag ska sakna sandviken för alltid. och jag ska älska dem båda såsom jag aldrig lärt mig att älska någonting annat,

och det finns en kärna inuti mig som finns överallt, som finns emellan trappstegen, i källaren på östermalms mest undangömda antikvitetsbutik, som finns i storsjövattnet, under ytan, och att jag vill flyga över parisiska, thailändska, londonska, stockholmska eller sandvikska hustak, tränga in i alltihop,

eftersom livet är en måndag till en fredag, och att jag behöver en hand nära i allt det där,

och det kom sig att jag blev bortblekt i kallvintern, det har snöat i femtontusen år minst, och jag ser inte längre ut genom fönstren.

det finns en kärna i mig som är överallt, och alla somrar har regnat bort, alla oktobervindar har pustat mina ögon över andra världshav, jag minns inte längre silkeshuden på mina skuldror, bara den förnedrande synden, det där i att vara människa,

det finns en kärna:

och paradoxalt nog så har jag släpat mina redan trötta fötter över hela världen, från platsen i den mörka soffan och sedan tillbaka igen, och man saknar alltid det man inte har, och man saknar alltid det man redan förlorat, man saknar det man varit, eller det man aldrig kommer att bli, den man aldrig kommer att älska,

och det finns bokstäver jag fortfarande inte uttalar, som stockningar i halsen, klarabergsviadukten, gryning, försommarmorden inuti hjärtat, och björklöven. jag har vridit tiden tio år tillbaka och kan inte vakna om morgnarna längre,

nattdjuren viskar, jag med, jag hör den oupphörligen, och sandviken, tristess, grantopp, häststöv, östermalmskaféer, strindbergska efterlämningar då jag läser innehållsförteckningar på de stressade fötterna som väntar innerstadsbussarna vid kungliga biblioteket, och vasaparken, trädkronor, varma tunnelbanor, kalla perronger längs blåa linjen,

och jag vet ingenting om mig själv längre.

och jag vet ingenting om mig själv längre.

det är sommar igen. och snart vinter, kanske. jag var på en kyrkogård förra veckan och promenerade runt bland gravstenar, välskötta gräsmattor och nysatta blombuketter. julivärme, jag bränner mig på axlarna av solen, jag har en tanke om att jag ska bli brunare än aldrig förr, bara som ett bevis på hur otroligt mycket jag varit ute. jag saknar stockholm, ed andra ord är allt som vanligt. men jag går runt som i ett slags dimma. jag vill skriva en bok, vet ibland inte vem jag är när jag står framför spegeln om morgnarna, vill bo i sjövattnet, räds oktober och tror att dagarna blir längre bara för att jag vägrar sova. med andra ord, allt är som vanligt eller ingenting är som vanligt-

det finns någonting i tanters mjuka kinder som gör mig till mycket mer människa. någonting i skallrande löständer och skrovliga handflator som gör mig alldeles till mig själv, jag är tacksam för det.

när jag nästan glömt bort att den här bloggen existerar, så hittar jag tillbaka. det är plötsligt april, ska föreställa vår, men det snöar utanför. det handlar om något bortom vädret, det är inte ens en fråga om att det är jobbigt med kyla och extra tjocktröjor i väskan. det är ett oändligt mörker i vinterkänslor som kommer tillbaka, himlen som är så förargligt grå att det liksom blir en stor dimma av hela världen. jag vill behöva solglasögon, jag vill bränna mig på axlarna av solen. nu: skola och sthlm, jag har inte träffat sthlm sedan januari. mäster olofsgården i gamla stan, pjäs med shanti roney på stadsteatern ikväll, det blir fint.

idag vill jag vara sån här:

jag ska inte stänga ner den här bloggen. men jag har absolut ingenting att säga. jag har flyttat, är rastlös, vill ha sol och vår. jag bor i böckerna, kan inte sova om nätterna, önskar redan nu en isfri sjö och att tjälen släpper ur marken. tills dess är jag i ide, det snöar och snöar och snöar och vem har förresten energi i januari?

jag har blivit så dålig på att blogga. jag vet inte varför. det finns en stor rastlöshet här, emellan lakanen, innanför och utanför fönstren. jag tror att jag är på väg någonstans, att jag måste bryta upp och slå ro någon annanstans. stockholm känns inte längre rätt, jag tror att jag behöver lite fler granar, hästar för att må bra.

jag är magsjuk, och åkte trots det till skolan och hade en muntlig tenta. det var oschysst att åka till skolan när jag var sjuk, men jag kände inte att jag hade något val. jag blev godkänd och jag vill bara bli klar med den här terminen nu, med nästkommande, nästkommande, nästkommande och nästkommande. jag vill bara vara lärare nu, är trött på att sitta i skolbänken. jag vill ha en egen klass, jag vill ha mitt ämne och jag vill göra det på mitt sätt. nu.

tills dess: grey's anatomy som jag varvar med grammatiska analyser, regnigt ute, regnigt inne.

det är inte det att jag är bitter egentligen, men feber gör de flesta lite lakoniska.

"då var det en gran, han utsåg mig. han var jämnhög med mig, och vacker och grön.
jag stannade och beundrade honom och sade de ömmaste saker. han blev alltid glad
när jag kom, som farmor, och till skillnad från henne hade han inga synder att tänka på
eller varna för, han visste något annat, och detta andra blev mer och mer omfattande.
ljus, vatten, stjärnor, daggmask, hästar, hela byn, allt, allt. från jordens djup till himlens
höjd, men det var utan ord, det var hemligt. och trots att denna kännedom var ytterst
lockande, var det detta villkor jag skyggade för: ordlösheten.

jag hade att välja mellan granens samvett, att låta mig förträdas eller att lära mig alfabetet
och bli som folk. det var kanske mitt livs svåraste val. hur jag bestämde mig minns jag inte, bara att.
och jag kan se avskedet som det måste göras, och jag kan höra det efter decennier, då jag stod och gjorde slut så att spotten rök.

jag skulle förmodligen ha träffat samma val igen, om jag fått leva om mitt liv

men när jag möter ett autistiskt barn, ser jag ett annat val som hade kunnat vara mitt.
anar jag att ett samvett finns som inte tål bokstävernas slutsatser".


jag älskar sara lidman. jag fullkomligt älskar allt hon säger, allt hon skriver, allt hon står för.
(eller sade, skrev, stod för, men det låter så sorgligt).

men:

jag åker till london om en vecka. det hjälper.

jag sitter med strindbergs röda rummet-dialog framför mig. jag försöker att ta ut nexusklyvningar, trots att jag inte ens är helt säker på vad en nexusklyvning är. jag vet inte om det är skratten eller gråten jag har i halsen.

fotoalbum från min brusande ungdom på facebook blir bara lite för mycket, jag vill faktiskt inte sitta med näsan i en grammatikbok nio timmar om dagen, jag vill faktiskt inte att det ska vara mitt liv. den frigjorda bohemen i mig revolterar, vill komma närmare lukten av träden, sigur ros i öronen, mitt huvud dunkar av all akademisk text.

jag tror att det är gråten jag har i halsen, jag struntar i efterställda perfektparticiper, som en tioåring vill jag vara igen, och sätta mig i en ponnybox, borra ansiktet i hästpälsen.

ge mig bara lite ledighet, ett thailändskt hav, en orosfri sömn. ingenting mellan mig och himlen, hur flummigt det än må låta.

take me out tonight

jag tror att jag har nämnt detta förr men jag säger det igen:

jag förstår alltså fortfarande inte varför mac envisas med att trycka ihop hela texten. varför vill mac förstöra mina texter, varför? hjälp mig någon.

ja, jag sitter faktiskt i skolan med en språkriktighetsbok framför mig och med bach i mp3:n.

vad jag däremot inte förstår är varför mac trycker ihop och tar bort alla mellanrum jag så stilistiskt stoppar in här och var. någon som vet?

jag sitter i skolan vid en mac-dator som jag nyss har lärt mig att använda. eller igår lärde jag mig, tack vare lite hjälpsamt sms:ande med jessica (tack du!). jag har skrivit ett uppsats-PM om min strindberg. ja, jag gör den här uppsatsen igen. lite bättre, lite klokare, lite snyggare. jag läser en litteraturvetare lindblad årgång 1924 som envisas med att skriva i 25 sidor om hur röda rummet i hela kompositionen påminner om dickens. ja, han säger nästan mellan raderna att det är dickens som i själva verket har skrivit röda rummet.

nu är det höst. jag har börjat på en detox och skrivbordet är överfullt av avhandlingar.
lite huvudvärk, anna ternheim i högtalaren och regn ute.
det känns som jag har gjort detta förr.

kolla in! första helgen i oktober är det någon sorts poesiteater på stadsteatern
här i sthlm. "ordspråk" heter den, henry bowers (från "poeter blir dom", ni vet),
vinnare av poetry slams plus svenska rookies kommer att äga scenen.
gå bara gå! det kan inte bli annat än bra!

jag har halsmandelsproblem för ungefär femtioelfte gången på ett halvår.
jag har återvänt till norrland efter semestern på österlen (jag börjar ärligt överväga om
det är dit jag ska rikta mina drömmar, vackrare plats har jag sällan sett).
jag har flängt lite hit och dit, för tillfället sandviken med en feber som jag med
tankekraft försöker att mota bort.
jag längtar hem till stockholm, till vasastan, till gamlingarna på jobbet. jag längtar
till universitetet, biblioteket med tysta läsesalar, söndagsmiddag med sambo och
vin på balkongen. jag saknar alla mina böcker, vardagen, mitt sthlm.
jag brukar aldrig längta till hösten, men jag kan nästan se fram mot lite bitfriska morgnar.
jag ska åka hem på söndag, sen ska jag nog stanna där ett bra tag.

klubb på söndag, F12 terrassen jag är där, halsont eller ej.
bilder kommer sen, jag har blivit en lat fotograf.
idag: robyns första album, läser ikapp mig på arbetaren,
äter tofugryta och saknar utsikten över taknockarna.