refuse fake happiness - refuse stupidity
i know i'd probably be better off somewhere else, in a city still trembling with dreams, in a society still filled with intellect. i know i'd probably be better off ignoring every anger i recognize when seeing every bit of stupidity in your eyes, but: sick to death with oppressing myself, i won't do it again, so hate me if you will: i will go on, stand my ground, go my way and never look back-life sucks love sucks dose out
i'm smarter than you
och precis när ilskan är på väg att övergå i ledsnad så måste jag dunka mig själv hårt i hjärtat för att komma på att det är arg jag ska vara. arg och bara arg. det är alltid bättre att vara arg än ledsen. att akta sig en och två och tre gånger, för dem du släpper inpå kroppen sliter långsamt sönder den. ibland så långsamt att du inte märker det, ibland så långsamt att det inte ens känns. men plötsligt är du alldeles itu, ligger i tusen bitar över fiskbensparketten. nu. jag har satt mig själv samman med tusen burkar lim. jag vägrar gå sönder igen.
that was yesterday, nothing's left
tills du kan lägga dina knäppta fingrar över magen och
verkligen våga sluta ögonen.
jag drömmer fortfarande om barndomens skogsbränder,
vaknar febrig om nätterna och vet inte var jag befinner mig.
men jag tror inte att jag gömmer mig längre.
tror inte att jag hatar mig själv längre,
möter skuggorna under sängen trots att de försöker
förgöra mig.
du måste dela jorden även med dem du hatar,
även med dem som kryper som likmask i dina artärer.
det är långt kvar tills du kommer att stå vid ett vägskäl och
tvingas välja en väg du för alltid ska vandra:
ännu parallelliserar alla världens möjliga slingersnår
och det är klart att man snubblar,
inte sant-
jag försöker bara lära känna mig själv sann.
and you get crushed and then crushed again
alla de gånger du suttit med händerna för ögonen för att ingen får se dig gråta,
all ångest du tvingat ur kroppen för att någon annan tvingat ångesten på dig-
och hur släppa hjärtat ur kroppens glasbubbla när någon sticker miljoner hål i det?
hur plocka upp alla trasiga bitar som är du från marken och försöka lappa ihop
kroppen gång på gång?
du blir dödad och sedan dödad igen, du blir krossad och sedan krossad igen,
men inuti mig börjar någonting ryta ifrån, som ett ilsket lejon:
jag vägrar släppa hjärtat ur kroppen igen,
vägrar ge mig hän till dem som säger sig veta vad det är att älska.
word.
didn't know what i was thinking in the first place.
the feeling of missing someone you never met
strange feeling. today: jason anderson on spotify, sunlight on my face.
there's a restlessness today i thought was forever gone,
i miss the big streets and city lights again.
bury
men i slutändan är det alltid så, att jag inser att jag värdesätter
människor högre än de värdesätter mig.
alltid en lika smärtsam insikt,
jag är i slutändan alltid ensam.
heart full of wine
sometimes it feels as if the only thing living inside me is sadness.
this fog in front of my eyes,
this desire to jump in front of a speeding car,
to dream about the moment you die;
what did i ever do not do deserve the sunshine on my face?
det stora mörkret
min hjärna, mitt hjärta hänger inte ihop med resten av mig.
jag vill bara bli lämnad ifred, och samtidigt aldrig vara ensam.
jag vill bara sova föralltid och samtidigt aldrig sluta ögonen mer.
never wanted summer more
a summer's night at dusk. nothing beats it. nothing.
the smell of water, silent birds, growing grass.
it's something about becoming a child again.
i want to get out of this superficial world, and into depth again.
i refuse to be so hard on myself this time
it's as simple as that.
BLANK
jag önskar mig sthlm. eller skåne. eller frankrike. eller england. den här tristessen tar död på mig. jag vill ha dig i en lägenhet på sankt eriksplan och rödvinsflaskor och ciggaretter och jag saknar dig och jag saknar att jag saknar dig. jag lyssnar fortfarande på bon iver, jag önskar bara att det inte påminde om dig.
solitude
fantastisk bild.
some summer
http://www.youtube.com/watch?v=nhSanTYPm2g&feature=channel
camera obscura och bruno k. öijer. längtar efter sommar, med solen i ansiktet kan man nästan låtsas att det är maj.
horizon
en tanke har slagit mig! jag gillar inte folk generellt.
jag tycker att de flesta är ganska jobbiga.
gör det mig till en dålig människa?
nej, jag tror inte det. jag har liksom inget behov av att ha massa människor omkring mig.
just för att jag tycker att de flesta som finns omkring mig är antingen ganska falska, eller
så ger de mig inget utbyte, helt enkelt. intellektuellt eller otherwise. det är väl bara att acceptera?
för första gången på länge gillar jag mig själv ganska mycket.
det är en ovanlig känsla. en fin känsla.
jag ska fortsätta lyssna på joy division och håkan hellström och försöka motivera mig till att plugga
på en lördag. sen ska jag gå ut och dricka lite vin! two tumbs up!
life
någonstans tror jag att jag är på väg i kroppen, samtidigt som jag känner mig mer hemma än på länge.
det här att bli vuxen. det är jobbigt.
men hästarna. jag mår bra av dom.
och att försöka att inte ta allt på så stort allvar.
se mig i spegeln och skratta lite.
inte rynka pannan. det kommer att bli bra, livet.
fredag och bon iver. grammatiktenta nästa vecka.
det är mycket i min skalle nu,
jag måste nog bara andas lite.
the state the sea left me in
fredag kväll. rödvin och bon iver. sällan. soundtracket till "farväl falkenberg". sällan.
skriver dikter för första gången på hundra år. jag har haft en tanke om att när jag inte skriver så är det för att jag är lycklig, eftersom jag oftast är lite ledsen när jag skriver. nu inser jag att så inte är fallet. kanske snarare tvärtom. eller så blir jag ledsnare när jag skriver för att jag skriver ur allt som lagrats upp av lite ledsenhet. flummigt. hur som helst är jag fortfarande ledsen och jag undrar när jag ska sluta vara det.
jag har svårt för människor som inte tillåter mig att vara olycklig.
och nu menar jag inte att jag vill vara olycklig eller att jag vill att andra ska vilja att jag ska vara olycklig.
men att vifta bort det. om jag säger att jag hatar livet så skojar jag oftast. men det finns en underton som är sann.
men om jag hatar livet då? då gör jag ju det. jag hatar livet ibland.
det finns stunder då jag inte vill leva.
det finns perioder då jag gråter varje dag.
ofta känns saker väldigt meningslösa. jag har slutat ljuga om det. om min ledsenhet.
vad jag inte tycker om är människor som inte tillåter mig att vara ledsen.
som bara viftar bort det genom att säga "det kommer att bli bra"-
ja? vad ger det mig nu? det ger mig ingenting.
jag vet inte vad jag vill ha, egentligen, men ärbar tystnad känns värdefullare än optimistiska floskler.
jag vill tillåtas att vara ledsen och jag vill älska människor som förstår vad det innebär att vara ledsen.
alltså riktigt jävla ledsen.
har man varit riktigt jävla ledsen så vet man att det kanske inte kommer att bli bra inom
en framtid, eller över huvud taget.
jag är fortfarande ledsen och jag vet inte hur länge jag kommer att vara det.
jag måste sluta beblanda mig med människor som inte förstår mig.
atmosphere
jag har ritat streck mellan punkterna i mitt liv utan att se ett enda sammanhang
önskar något annat än snötäckta granar utanför fönstret. en klyschig fransk riviera, rödvin från morgon till kväll, eskapism eller något annat. tylldrömmar, vardagen förstör mig.
apropå frankrike: hatar den där mannen som pratade franska med mig. som var han alldeles för ful för det vackra språket, därför har jag bestämt mig för att franska är fult.
det är något alldeles absurt med alla människor som kommer in i ens liv och sedan försvinner, mestadels är det bara meningslösa dialoger, trötta frågor om vädret. jag är trött på sånt, jag skiter i sånt.
jag önskar något annat än snötäckta granar utanför fönstret, min kropp skulle må bra av lite hav.
istället: kaffe, mjuka hästmular och att vägra älska sådant som inte är värt att älskas.