all of the lights, all of the nights.
bored? restlessness? heartbroken? witchful?
i'm waking up in ten thousand different beds and can never figure out in which i can feel like home.
safety. wouldn't that be something. i'm shaking my head for hours trying to breathe my way into myself. the core. the core.
in childhood
minns du somrarna vi satt i vattnet i flera timmar och läste? minns du solnedgångar och metspön, tävlingar om vem som kunde hoppa längst ner i en djupblank sjö? minns du hur årorna lät när de slog mot vattenytan och allt runtomkring var tyst, tyst? minns du morgnarna med frisk dagg under tårna? det mjuka ljudet av fiskar som leker i viken eller måsar som häckar på de stora stenarna i horisonten? jag minns precis allt, fuktig barnsvett ovanpå armarna när vi sprungit benen av oss och plockat vildhallon och varit rädda för björn och orm på våra skogsvandringar. allt det som var jag är splittrat och allt som kunnat bli jag igen har lagt sig och ruvat under jord och jag vet inte hur jag ska gräva fram det.
smile
i want to fly like a bird to the skies, smiling. all these people creating heavy boundaries between me and thin air. i'm chained to this self-loathing but i didn't create it. i am beautiful, i am valuable, i am unique, i am intelligent, i am everything that i can be if you would only stop holding me down. please stop holding me down.
moments
jag har samlat sanningar i högerfickan. jag har minnen kvar från andra liv i strupen. jag har dammråttor samlade i hörnen för jag lever inte längre i rummet med de svarta väggarna, jag har sökt mig utåt verkligheten-
det växer blåklockor där jag vandrar om morgnarna, det doftar gran om mitt hår när jag vaknar. jag är mycket närmre mig själv än på länge, det är vackert.
det växer blåklockor där jag vandrar om morgnarna, det doftar gran om mitt hår när jag vaknar. jag är mycket närmre mig själv än på länge, det är vackert.
dreamers
spring will never dawn on me. or spring will never appear inside my fragile bones like a saviour. i thought spring would awaken me with glance, i though all the vitamins in the sun would light up my face and make me smile again.
happy people aren't beautiful, it's the shadows which scars us that make us so
god damn precious.
i don't know where this all began or if it will ever stop. i know that i am living in something that could be confuzed with reality but it's not reality,
i'm walking on air.
happy people aren't beautiful, it's the shadows which scars us that make us so
god damn precious.
i don't know where this all began or if it will ever stop. i know that i am living in something that could be confuzed with reality but it's not reality,
i'm walking on air.
to look life in the face. always to look life in the face.
when you are sad and ready to give up. when you fall asleep on a dirty floor and is too weak to get up. when you are fragile. when you are like the small wings on a lost blue tit.
i'm winged unable to fly. take me away from this town cause i'm dying or take me away from this life cause i'm living. when you are sad and ready to give up. when you have fallen asleep on countless buses that are supposed to take you out of here. when you sit on treetops and looking down at the grass. when you are lost. when you are just lost.
i'm winged unable to fly. take me away from this town cause i'm dying or take me away from this life cause i'm living. when you are sad and ready to give up. when you have fallen asleep on countless buses that are supposed to take you out of here. when you sit on treetops and looking down at the grass. when you are lost. when you are just lost.
everything's okay
i've put silly butterflies made of paper on every stone-covered flower in the giant woods (i'm getting lost there every time). and writing is like sewing a piece of craft, monotonously letting the fingers play over the letters and i write my mind on white paper, it's almost like singing although the melody's only in my head. i've been counting every step from this hollow street forward to something that counts (or can be measured) and the sun always strikes twice in everyone's bedroom except mine,
i used to laugh and say that rain loved me so bad that it stayed over my head (but the joke wasn't funny)-
i'm seeing shadows in places that used to be empty but there are no humans there and i'm still wondering (with snow in my hands and arms), when summer will come save us again.
i used to laugh and say that rain loved me so bad that it stayed over my head (but the joke wasn't funny)-
i'm seeing shadows in places that used to be empty but there are no humans there and i'm still wondering (with snow in my hands and arms), when summer will come save us again.
jag har ritat streck mellan punkterna i mitt liv utan att se ett enda sammanhang:
as thin and fragile as maple leaf
THE HURTFUL TRUTH
i'd love to be loved.
i'll wear black until i'm happy again.
they say i choose sadness. that it never once has chosen me.
change again and again and again, it doesnt matter.
youll never be good enough anyway.
youll never be good enough anyway.
mindlessness
jag drar en rakhyvel över det högra smalbenet och prövar i sidled för att se om jag fortfarande kan blöda. jag är lika destruktiv som en man som står med händerna uppsträckta och väntar på att en tunnelbana ska träffa hans hjärta först, det är något med att viilja krossa det mest dyrbara man har.
jag vaknar i alldeles för många, alldeles för trånga sängar och känner mig utnyttjad och gillar det. älskar att hata mig själv och gömmer mig bakom stora sjok av rödvin,
det är lättare så,
att vara iskall.
jag vacklar på höga klackar med läppstift i hela ansiktet som en grinande clown, och jag stupar framför varje förhoppning om räddning och kastar mig villigt in i vilket öppet gap som helst.
allt för att se om det finns något kvar som kan krossa mig, någon liten artär som ännu inte är penetrerad av rök eller vulster.
jag gråter inte, har slutat med det.
jag drar ännu en rakhyvel över mitt vänstra smalben och ser att det sipprar något rött där inifrån huden, men ingenting känns mer.
jag vaknar i alldeles för många, alldeles för trånga sängar och känner mig utnyttjad och gillar det. älskar att hata mig själv och gömmer mig bakom stora sjok av rödvin,
det är lättare så,
att vara iskall.
jag vacklar på höga klackar med läppstift i hela ansiktet som en grinande clown, och jag stupar framför varje förhoppning om räddning och kastar mig villigt in i vilket öppet gap som helst.
allt för att se om det finns något kvar som kan krossa mig, någon liten artär som ännu inte är penetrerad av rök eller vulster.
jag gråter inte, har slutat med det.
jag drar ännu en rakhyvel över mitt vänstra smalben och ser att det sipprar något rött där inifrån huden, men ingenting känns mer.
just another friday
tomhettomhettomhettomhettomhettomhet
men jag vet fortfarande inte hur man dödar det. hålet inuti.
a book is a book is a book is a life
jag kan inte skriva längre. tror jag. löven bildar figurer i asfalten och frosten biter sig fast om mina kinder när det fortfarande är gryning. vintern har kommit alldeles för fort, som den alltid gör, och jag står framför samma spegel, apatisk, och undrar vem det egentligen är som stirrar in i den. två ögon, en näsa, en mun. en tomhet, ett hål, en evighet.
- som vanligt är allt som vanligt och jag stirrar in i samma mönster i den trasiga tapeten för att söka svar på frågor som inte finns.
never gone
so that was it. that was life. recklessness. you hurt yourself on the outside to try to kill the thing on the inside. the thing that stays with you like cancer, growing. you can't get rid of emptiness, although you try so hard to fit into everything around you. it never goes. you never fit.
under broar
det kallnar över svartvattnet och gräset känns kallt under mina fötter. när jag ser mig i spegeln kikar fragment fram bakom ögonhålorna men jag kan inte identifiera dem. jag har rivit ner vad som varit mitt altare och bränt upp vad som var min själ. det luktar fortfarande aska och jag ska lägga mig själv i en urna och glömma bort att jag någonsin existerat. det är någon annan som andas luft i mina lungor nu, någon med ett trasigt hjärta och som luktar cigaretter bakom öronen. jag ska skrika tills det inte längre gör ont att förlora sig själv, men vem vet, det kanske fortsätter att svida.
drowning
livet. jag vet inte alls vad jag förväntade mig av det. men det var inte det här.
jag tror inte på någon gud, men på någon sorts rättvisa.
jag tycker att det är orättvist att vissa måste vara ledsna och andra får vara glada.
jag är trött på att skriva om mig själv, jag är trött på att älta mig själv men jag
undslipper ju aldrig mig själv och jag har bestämt mig för att sluta rymma.
men jag ger långsamt upp på mig själv, på att försöka stirra in i solen varje morgon
och inbilla mig själv att den gör mig lyckligare.
det gör den inte.
jag tror inte på någon gud, men på någon sorts rättvisa.
jag tycker att det är orättvist att vissa måste vara ledsna och andra får vara glada.
jag är trött på att skriva om mig själv, jag är trött på att älta mig själv men jag
undslipper ju aldrig mig själv och jag har bestämt mig för att sluta rymma.
men jag ger långsamt upp på mig själv, på att försöka stirra in i solen varje morgon
och inbilla mig själv att den gör mig lyckligare.
det gör den inte.
to see
jag har väntat så länge på att få må bra, jag har väntat tålmodigt, tänkt att det tar tid. men nu börjar jag bli otålig och undra när jag ska få bli lycklig igen?