-

mitt öde är utmätt.

den sträva huden i mina handflator fräts bort mot en obarmhärtig sol, lövverket hånar mig där det sträcker sina klorofylltäta blad mot en djupblå himmel. asfalt mot barfotafötter. landsgränser. tusentals människor i ångest som skrider på blanka marmorgolv, som lucior.

ovanför molnen i iskylan, froststjärnorna mot fönstret. drömmen om att förintas där och då, enbart explosionen som ett avlägset eko.

jag har drömt drömmar om evigheten och du tar försiktigt bort en hårslinga från mitt ansikte och jag blundar
becksvart-

minnen är till för att döda och sorger är till för att bära på och drömmar är till för att krossas och det är cyniskt, säger du, grabbar en narig hand om min nacke och trots att det gör ont så säger jag ingenting.

allt det kantiga mot allt det i mig som är som bomull, som om världen utplånar mig på just den här trottoaren, som är den en giljotin, som skrattar orions bälte där uppe och mänskligheten gör ingenting-

ett förbund mellan gazaremsan och mig. eller mellan mig och gazaremsan. tittar på bilder på blödande barn i timmar och gråter tills jag får lägga mig i ångesställning- driva en annan död ur kroppen.

jag har skrivit om allt som är för mycket symbolik att parera, håller mina egna händer ovarsamt om halspulsådern,

det är liv där inne-

mitt öde är utmätt.

den är vansklig, den här vägen jag vandrar. inga metaforer får plats. det stilla mörkret tecknar silhuetter som avtecknar sig mot gatlyktor, ett ensamt rekviem,

den inbillade sjuka.

och alla bokstäver som når upp från mitt gomsegel vill sträva uppåt och teckna rörelser mot universum där uppe, en större kraft än de slitna skosulorna mot den våta marken, de slutna ögonen, luftfuktigheten i hårfästet.

jag håller armarna om kroppen, förbannar mig själv för mörkret som satt sig som svårtydda monument innanför min hud

jag viskar att jag vill ut, att jag har en röst, att mitt bröst vill känna luft mot lungorna.

flyttfåglarna lyfter mot himlen
i svärmar
jag tror att de bildar mönster till mig
avtecknas som subtila skuggor mot allt det gråa där uppe

den gamla skogen överflockas av vargar som stänger ute allt mänskligt liv
jag gömde dina gulnade brev där inne för jag visste att du aldrig skulle våga hämtad dem-

livet är ett arbete
graffitikonst och jag tror att jag har älskat dig

en gång.

men murgrönan som letar sig uppåt mot takets högsta nock vet så mycket mer än jag någonsin kan formulera
mina sanningar är ordlösa

formar munnen till konsonanter mot lövverken men tonsillerna lyder inte och det enda som hörs är bruset när en gren knäcks under en fågels taniga ben.

asfalten längs vasagatan ser likadan ut som förr, det växter gräs mellan plattorna och jag kan räkna dem utantill, som sitter det i muskelminnet-

att det har funnits solar bortom horisonten
att jag har längtat och drömt
att jag fortfarande vill bort.

monday, 3 p.m.

i wrote you a letter still laying in my pocket. hungers my heart, scarring through the fabric.

you called me on a tuesday morning to tell me love was indefinite. like i didn't know. you took with you the pink scarlet-roses when you left.

there and then i thought i'd never see you again, as had shadow arose from beneath the big wooden ceiling just to despair me.

i feel asleep under the old oak in the wood, felt like a child when i woke up and met the morning.

it still smells like cotton flower on your side of the bed. i haven't touched it since you left, can't bear the thought of losing the two strings of hair you left on the pillow-

it's august and the heat is wrecking me.

the leaves falls off the trees, summer feels less vacant for every silent night i spend in this house.

i've started dreaming about death. it comes with the lingering wind through the open window at night.

i called you five times in september, only to realize i have no idea what to say if you decided to answer the phone.

re-decorated only to change everything back again.

it's monday past midnight and i'm holding the letter i wrote you over an open fire. funny to imagine that envelope contains every second of love and life you penetrated underneath my skin. i'm desperately letting go of life and therefore of you-

it's the 5th of october and the house is silent. i think the walls still misses you and the hard wood floors your crumbling toes against them.

the feeling of letting go? how it feels? i imagine it feels like the waves of the ocean, big, grandeous, there for a second and then far, far away.

jag har glömt alla mina minnen
de ligger som svulster innanför pannbenet
och det är som ett regn i juni
förrädiskt som skuggor av själar bakom nakna björkträd

att jag har glömt hur man andas. att bröstbenets skelettstrukturer hårdnat innanför all hud och jag håller krampaktigt min högra hand under hjärtat för att räkna den tysta pulsen-

och jag har glömt alla minnen. rödvinet som en svag aning av mörker i mungiporna, de vassa knogarna mt dörrkarmen då jag säger att jag vill gå

det ligger tusen oskrivna ark på papper lika gamla som pergament, jag trodde att jag skrivit sanningar men det var lögner,

svarta hål innanför hjärnbarken

och vindarna blåser obarmhärtigt med sig alla trädens löv och de tar riktning mot andra stadsgränser

jag tvekar fortfarande på den enda trottoarkant jag inte lärt mig att bestiga, den där jag minns allt som varit glömt.

en sol i motljus från ett fjärran land. dina solglasöon fjärmar dig från världen och genom din tunna klänning sticker vassa höftben fram och ibland blir du rädd att du glömt hur man talar-

det finns en sorg som värker mellan ögonbrynen, som infekterar nervtrådarna rån huvudets högsta punkt och ner genom ryggraden.

jag ä tillbaka i staden med alla klipporna som du hatade

och mitt livs alla skuggor barrikarderar mig från mig själv. i högra handen en cigarett fastetsad, det är som har den blivit en del av min person-

själen smutsig av aska, vaknar om nätterna av allt mörker inom mig, hukar mig såsom barrträdens grenar hukar sig, utbrister skrin såsom skogsuven utbrister skrin,

harhjärta

jag minns dig ren

jag har slickat blod från dina sprända blodkärl

berätta för mig om dina blytunga ögonlock. berätta om allt som tär och spränger,

jag minns de mörka ögonen, asfalten mot sköra fötter

som en klocka som går bakåt.

1. jag kanske har tappat min själ.

2. jag kanske har glömt hur man skriver metaforer.

3. det finns ord jag inte vågar säga (de gömmer sig som skuggor innanför lungorna).

4. jag drömmer om befrielse (den flåsar mig i nacken).

5. jag behöver kupa händerna mot den fallande snön och jag tror att du vet hur det känns-

6. jag är trött på abstraktioner. centralstationen står öde, som igår.

7. realisera mig (sa du en natt i oktober eller maj, jag vet inte för du talade till ett annat hjärta)-

8. om det fanns en väg tillbaka.

9. om du fortfarande älskade mig.

10. om.

en gudsfruktig stjärna.

dystopisk verklighet.

duralexglas som splitter över golvet-

flosklerna ringer som brandlarm innanför alla mina lager hud, det viskar något svart ur mina pupiller, nästan som brandrök.

det finns sånger under granarnas uråldriga stammar, ett hus man kan bebo under de tunga grenarna. jag vill aldrig försvinna och aldrig stanna kvar, jag vill upphöra att vara ett jag-

peka med en imaginär revolver mot bröstbenet.

men det beror nog mest på att fjolårets midsommarblomster har dött och rösterna klingat ut, att isen bor som skadedjur i mina organ. jag kupar mina handflator och försöker andas varm luft i dem,
försöker andas liv.

och att det har funnits en barndom.
att den är över.
att evigheten finns men att vi inte kan ta på den.
att det går att sila glittrande nysnö mellan fingrarna,
att kylan FINNS.

att mina leder värker och min rygg kröks.
att jag har varit ett barn.
att all semantik är uttömd.
att alla vokaler sitter fast på insidan av gommen.

att jag har glömt bort allt
som gör mig till människa.

det doftar av skymningar i halsgropen, det singlar rök från lungorna av barndomens immiga vintrar.
det är för svart för att kunna skriva en enda rad, jag vänder ut och in på min hud i sökandet efter var det bränner, klämmer och drar. jag är ett universum och ett ingenting, ett allt som också förlorat allt och jag skriker gommen blodig på förljugna frågor, provar att hålla andan i en och en halv minut
och visst blir himlen klarare, molnen lättar, det går att kika mellan persiennen igen.
låt mig bara krypa ihop till ett litet foster i dina armar, badda min febriga panna med en mjuk handduk, låt dessa irrande ögon få blunda sig igenom dessa kaskader av spyende mörker, det är mörker som är som galla och en evighet jag inte kan stava till-
om det finns någonting kvar hos mig som är det minsta bräckligt så vill jag att du krossar det nu.
det luktar förruttnelse mellan mina tår och på denna asfalt som jag vandrar så har alla paralleller redan korsats, du säger att du inte förstår mig och jag kan förstå det för jag förstår inte heller mig själv.
jag förstår mina fingertoppar mot en blank, vit sida. jag förstår hur flyktfåglarna irrar sökande över en grå himmel, de försöker rita mönster till mig i molnen men jag kan inte tyda dem. jag förstår en kal lövskog som kallar på mig och den frusna januaribäcken som ber om nåd-
men allt är kallt och fruset och det är för mörkt för att kunna skriva en enda stavelse, jag låter ögonen rulla i sina hålor runt och runt och runt, men varje gång jag tittar för att bejaka världen står den kvar gapande.

blöt asfalt under nyfödda tår, för mjuka fötter är inte redo att möta världen.

mina fingrars yttersta spets är fortfarande en dåtid.

ett öppet sår, en infernalisk längtan.

ett för stort hopp in i en evighet som plötsligt bestämt sig för att ta slut.
jag stirrar med rädda ögon ut i någon sorts filtrerad sanning, sticker ögongloberna på varje kal trädgren. gömmer jag mig tillräckligt under granarna i kal novemberskog kanske jag kan byta ut den här verkligheten mot en annan.

den vackra döden
de stillsamma lemmarna, blånariga naglar mot vit hud och det finns miljoner sätt vi kan prata om saknaden på. ett av dem är primalskriket inuti som tar över alla tankar, som att vi inte är människor längre.

den påtagliga döden

detta att icke längre existera, att inte mjukt andas en rosig andedräkt invid någon annans kind, att inte kunna spänna käkarna mot en vinterkyla som möter dem. att inte kunna vidröra. det finns så mycket man kan säga om det, detta att inte längre ha tillåtelse att leva-
och jag har knutit mina händer i miljarder knytnävar mot svarta himlar och sprungit på såriga fötter och klättrat i alldeles för höga träd och fallit och drömt och vaknat och insett varje situation vara drömd eller orealistisk, men även om min logik inte ser ut som din så finns det något i järnringen runt tinningarna som spänner och ber om existensberättigande-
det finns något i mig som krälar, kan du se det?
det finns så mycket i mig som är som labyrinter, och jag andas genom svagt pulserande blodådror.
jag vill skriva den morfologi som slutligen ska förlösa mig.

körbärsträdet står fortfarande i full blom.
fast någon annan bor nu. fast trädets grenar slår mot ett fönster vari någon annans hjärta huserar.

att skriva är som att spela musik. en blandning av vokaler och konsonanter över tangentbordet, chopins tredje sonat som ett dovt fragment och i näshåren har dofter från barndomen krampaktigt klamrat sig fast.

livsberättelserna övergår i varandra och sammanhangen är svåra att tolka. det bor fortfarande duvor i skorstenen bredvid mitt hus och jag kan höra hur de kurrar om nätterna.

syrenhäcken står stadigt vid huset där grusvägen tar slut, där landsgränsen övergår i en annan och där jag började
eller slutade
att vara människa.
det finns så mycket som är förrädiskt med minnen. tolkningen, till att börja med.

jag borstar mitt hår som får en annan färg i en vattenspegel, jag tänker att granen på andra sidan sjön har stått där i hundra år och inget vet om mänskliga sorger-

men jag tänker att körsbärsträdet minns mig och släpper frukter när sommaren dött ut
att jag minns hur de smakar.

ett har givits mig mer än någonting. språket. orden. vokalerna. syntaxen. sammanhangen. idiotin.

jag vill vräka ur mig miljoner diftonger som fräter på gomseglet, formuleringar som stryper hjärtat, täpper till blodtillförseln. jag landar raklång på fiskbensparketten, det är inte ord som väller utan andra kroppsvätskor. du tror att jag är sjuk, men jag är bara så infernaliskt längtande efter det där förlösandet. morfem om liv. detta enda. detta utsökta. min existens bryter varje ben i kroppen i sökandet efter ett enda sammanhang. det måste finnas ord som ännu inte sagts, det måste finnas sammansättningar som fortfarande kan göra mig sammansatt.

det flyger fjädrar omkring min kropp när jag rör mig, vita silhuetter slingrar sig om benen. det kommer gryningar och det kommer skymningar och livet existerar och fortsätter och blidkas. det är alltid meningar, morfologi, syntax som vill kräla ut ur strupen och jag håller händerna för munnen som för att hindra mig själv men jag behöver tala, tala, tala för att finnas till.

vinden sliter tag i alla slitna trädstammar bakom ditt hus och det luktar höst om nätterna. jag vill skriva världens bästa roman men hittar inte orden, jag vill vara världens lyckligaste men övermannas som alltid av något som är alldeles för svart, som inte matchas med fiskmåsar. jag drömmer om spruckna läppar efter havsbad och din silhuett i en skugga i periferin. att vara med dig, att andas dig. även i tystnaden, i allt det som spränger innanför mjuka huden, att du fingrar på alla hålrum inuti mig och gör dem mindre väsentliga. lite mindre håliga. gör mig lite mer hel.