-

det handlar om att jag rymmer, det handlar endast om att jag rymmer. det handlar om att jag håller så hårt om balkongräcket att knogarna vitnar. det handlar om att tinningarna vill spränga sig ut ur huvudet, om att mina tår fryser. det handlar om att jag blickar milsvida över spruckna horisonter och vill kasta mig över något slags fiktivt gränsland men kan inte. allt handlar om mörkret i strupen som är som tjära, allt handlar om alla mjuka fingertoppar jag ännu inte lyckas realisera. allt handlar om att jag måste fortsätta att fly undan vargarna som jagar mig.

 

 

i've cried, oh i've cried. but not over the loneliness that haunts me at night. not over the smile on your face when you see me come, not over the smell of parfume still left on my pillow when you've gone to work.

i've cried, oh i've cried, over the loss of money on my account since you left. over losing the dark, dark bottles of red, sweet wine in my kitchen cabin since you left.

i've cried, oh i've cried, but not for losing love or missing you, but over the opinions of others when they heard you had left. over the thousands of mistakes that are cut into my face in shapes of wrinkles and that makes my eyes so sad. 

i've cried, oh i've cried, but not for losing you,

for losing me.

so helplessly sad

soo helplessly lonely

i hurt myself so you can't

det här med att spendera så mycket tid på att vara så obotligt ledsen.

det här med att aldrig vinna över livet.

det här med lyckan som slår ut som syrenknoppar alldeles invid mig men aldrig inuti mig.

det här med att vara som en dagslända, att leva och att dö.

 

det dunkar i mitt huvud av gråt som vill ut, det bränner bakom ögonlocken som av syra, vätskan tränger i mitt inre, vill leta sig ut och försvinna för vinden. jag försöker bygga min verklighet av alla de delar som ska föreställa ett jag men det är för trasigt för att kunna se en helhet, tinningarna dunkar av alla sanningar som försöker skapa ett sammanhang, jag biter mig själv i läpparna tills det blöder och jag gillar smaken av järn. jag sover mig igenom livet med fördragna persienner, utanför strålar solen och min hud längtara efter den, men detta liv, dessa gröna ögon i spegeln, är inte längre jag. det finns någonting som har gått sönder, eller som för alltid varit söndrat och som jag inte kan lappa ihop trots att fingrarna sitter fast i varandra av allt klister. jag kan inte skriva längre och jag kan inte skratta längre och jag kan inte älska längre och jag kan inte gråta längre. det är bara ett moln, det är bara en åska i magen, det är bara drömmen om det andra. det andra. dessa synonymer av liv. dessa metaforer för lyckan. bedöva dig med socker och alkohol, bakom rödvinsbrusiga ögon kan ingen se att du är olycklig. vill legitimera min vilja att dö men kan inte, vill skriva ett brev till dem som dödat mig och berätta att de dödat mig, fast artärerna fortsätter att pumpa ut blod. vill skriva om att varje vaken sekund är som ett inbördeskrig i mitt inre och att hjärnan är till brädden fylld av kraterstora hål, att det är sot och aska och svulstiga tankar och att jag ibland kör med bilen på fel sida av vägen och älskling om du bara kunde förstå mig. det vore så skönt om du kunde förstå mig eftersom jag inte förstår mig. orden, meningarna rinner ut genom mina fingrar som illaluktande sårvätska men såren sys inte ihop för det, det är ett krig och snälla du, jag blöder. 

 

det där med att vara jag-svag. det där med att varken veta ut eller in. det där med molnen, garnknytet, nystanet i magen som inte vill försvinna. det där med att vilja skrubba frätande syra inuti kroppen, det där med att känna sig som gegga. allt det där med att inte vara älskad. det där med friska sommarmorgnar. det där med avundsjuka. det där med längtan och saknad. det där med att ibland vilja försvinna från världen. det där med att inte räcka till. det där med att vara ensam. det där med att ha ett pickande fågelhjärta som ofta strejkar. det där med att inte vara modig nog, stark nog, tuff nog. det där med att längta bortom havsbandet. det där med att förlora sig själv igen.

 

tougher.

smarter.

stronger.

synden straffar sig, jag måste tro på det.

jag måste tro på att karma kommer att göra dig olycklig,

att allt det där mörkret du bär inom dig och som du utövar på andra människor 

kommer att komma ifatt dig och sänka dig.

jag måste tro på någon sorts universell rättvisa för att överleva

eftersom jag fortfarande drömmer om dig och om när vi var lyckliga.

jag måste varje dag ta kampen med högburet huvud, 

även om det fortfarande värker av alla blåmärken du lämnade på mitt hjärta

och hur du slängde bort mig som en urvattnad trasa.

 

jag måste tro på att jag är värd så mycket mer och att det här

bara var en läxa i livet och att erfarenheten kommer att göra mig rikare.

 

men ibland,

när du står där i samma ica-kö som jag och dina ögon bränner hål i min rygg

så har jag svårt att förstå varför det fortfarande är jag som skadas

när du för länge sedan borde ligga söndrad på golvet

efter alla dem du så innerligt sårat.

 

ibland är det svårt att tro på att kärleken kommer att komma till mig

och att du kommer att bli berövad din,

när det är jag som vandrar genom sorgtyngda nätter i sömnlöshet.

 

men synden straffar sig, jag måste tro på det.

jag måste tro på att karma kommer att ta ut sin rätt till slut.

 

 

det pirrar i mig av skrivarlust, kreativitet. som ett monster som vill ut eller som en fjäril som vill födas. något är på väg att hända, kanske bokstäverna syr ihop allt inom mig som varit trasigt. 

 

 

fuck superficial. 

 

 

 

i'll start smoking and stop trying to change/save my life again.

i'll wear that broken leather jacket until it falls off my body.

i'll curse in my sleep and never turn on the lights,

maybe that will make me forget you.

you destroyed like no one should be destroyed. 

no one should have to go through such touch agony,

Such deep self-loathing.

And all because you decided to put a great, big knife just where my

Heart is and leave me to disappear on a dirty floor.

Now, I'm almost non-existing,

 

And god knows I've struggled for that soul that used to belong

To me. Now it's painfully gone for good.

 

And YOU caused this.

människor är fyllda till brädden av brustna hjärtan. vattnet i kroppen som oceaner som bär på brustna hjärtan. lockarna i ditt hår avslöjar inget om barndomslängtan eller meningsrädsla. du behöver inte veta, egentligen behöver du ingenting veta.

är du osäker på en eller annan realism så kan du alltid nypa dig själv i armen för att försäkra dig om att parketten under fötterna fortfarande vilar mjukt i mönster över hela golvet, att din näste bär på samma brustna hjärtan som du,

och troligen samma bräcklighet.

and i stopped thinking that something 

could magically just cure me.

 

ibland känner man sig bara alldeles tom och hjärnan vill inte vara med utan ligger och vilar någonstans. ibland är man alldeles som i ett töcken och det är omöjligt att koncentrera sig, är omöjligt för lilla pickande fågelhjärtat att slappna av. men det kanske är bättre att sitta upp, vara vaken, vara i nuet, istället för att lägga sig i sängen med täcket över huvudet även om det enda man vill är att gömma sig en liten stund-

and my jaws are hurting from all the nagging, they cannot relax, it's like there's a rope between my brain and my jaw:

i cannot trust you when you say that you want me and i cannot trust myself when i am overpowered by a happy feeling. it's like all logic's gone out the window and all that is left is skepticism.

you don't want me and i was never in love with you and i am not waiting for you to text me and i am not longing to put my head on your chest and i am not fragile and i am not unhappy and i can't believe this is happening again (not).

 

shadows has settled on the place that you love

our minds are troubled by the emptiness

destroy the middle it's a waste of time

from a perfect start, to the finish line

and if you're still breathing, you're the lucky ones

cause most of us are breathing through corrupted lungs

 

setting fire to our insides for fun

collecting names of the lovers that went wrong

the lovers that went wrong

 

we are the reckless, we are the wild youth

chasing visions of our futures

one day we'll reveal the truth

that one will die before he gets there

 

and if you're still bleeding you're the lucky ones

cause most of our feeling are dead and they are gone

 

we're setting fire to our insides for fun

collecting pictures of the flood that wrecked our homes

the flood that wrecked this home

 

and you caused this.

you caused this.

you caused it.

 

i've lost it all i'm just a silhouette

a lifeless face that just don't forget

and my eyes are damped from the words you left

ringing in my head

when you broke my chest

ringing in my head

when you broke my chest

 

and if you're in love

then you are the lucky one

cause most of us are bitter over someone

 

setting fire to our insides for fun

to distract our hearts from ever missing them

but i'm forever missing him

 

and you caused it.

and you caused it.

and you caused it.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

jag skulle kunna skriva om alla höstens färger. jag skulle kunna skriva om hur varje björklöv faller framför mina fötter där jag går (even leafs fall for you). som om jag vore underbar.

 

alla mina hemligheter ligger som tumörer innanför mitt bröstben och hur gärna jag skulle vilja berätta för dig om allt som är sot och svart och aska och alla gånger jag bett till gud om att få lämna världen-

 

vi är den levande ungdomen, vi är de brinnande hjärtan, de saktmodiga själar, de veka väsen (tried to catch snow flakes to save in a glass bowl but they keep melting in my hand).

 

jag är på väg bort från världen igen och in i mörkret, mina ögon möter inte längre min blick i spegeln.

 

da-dunk, da-dunk. jag hör fortfarande mitt hjärta slå, men vilken betydelse har det? ...