-

hej å hå. solen skiner idag igen,

jag sitter framför datorn med en kopp kaffe och skriver ett stycke.

ett stycke c-uppsats, som är på väg att ta form på riktigt.

är det någon som tror mig när jag säger att jag skrivit min c-uppsats på 3 veckor?

det är sant.

jag vet inte riktigt hur, men intensiteten bara väcktes till liv och nu brinner mina fingrar
så det står härliga till, tangenterna är nästan brännheta.

jag ska i alla fall sitta här idag. idag och sen inget mer förrän nästa vecka.

jag har jobbat så inihelvete mycket att jag knappt vet vad jag heter.
smittar demens via talkommunikation? det känns nästan så.

men jag ska inte klaga.

jag träffade en kille igår på tunnelbanan när jag var på väg hem från jobbet.
jag kände honom inte eller så, men han ville konversera lite med mig för att han tyckte att min väska såg ut som en golvmopp.

han var från sydamerika, och vi började prata om klyschan att "sydamerikaner är de lyckligaste människorna i världen". sen började vi prata om sverige, om bekvämlighet och om missnöje.

sverige är det land i europa där flest människor är missnöjda med sina arbeten.

det känns så tragiskt, tycker jag.

sedan tänker jag att det å ena sidan kan bero på att människor i sverige är lite för mesiga, låter sig härdas lite för mycket. fast tyvärr tror jag, med risk för att låta cynisk, att det beror på att människor i sverige gnäller alldeles för mycket.

om man bara kunde gilla läget lite mer, försöka att bringa mening i sin svennebananvardag-
skulle det inte bli bättre då?

ett skitjobb är ett skitjobb är ett skitjobb-
sålänge man låter det vara så.

av någon anledning såg jag "farväl falkenberg" igår. det är en väldigt fin film.

...och jag längtar tills man kan bada.

"farväl falkenberg" är en väldigt lidelsefull film om en väldigt lidelsefull hemstad.
hemstaden tror jag för många är infekterad, komplicerad.

i alla fall om man bott i en liten stad.
jag är väldigt glad att jag har en lidelsefull, infekterad, komplicerad liten hemstad,
snarlik falkenberg.

fast "farväl falkenberg" handlar om oförmågan att lämna allt det där.

och det har jag ju gjort.

aldrig hade jag trott, när jag var 15 år och hatade allt, att jag skulle sakna kyssbron över kanalen bakom badhuset. att jag skulle sakna denna världens fulaste dialekt, världens fulaste stadskärna, den fullkomliga jantelagen. men det spelar ingen roll. jag har lärt mig att gå på de där gatorna, plockat vitsippor, blivit full.

fantastiskt är det.

det kan jag tänka när jag går in i någon av stockholms alla butiker eller sitter på någon av stockholms alla perronger. anonymiteten är så total, fientligheten besudlad. fast det är nog bara mitt lantis-jag som tänker på sådant, som skräms av sådant.

jag hälsar fortfarande på busschauffören, vare sig jag får ett svar eller inte.
ibland tycker jag mig se en antydan till leende tillbaka -
liksom vi är människor båda två, sitter i fordonet båda två -
och ser det.

jag tittade på arty igår. det var pretentiöst.

nu ska jag åka och rida och sedan ska jag ha ett (förhoppningsvis givande) handledningssamtal om min uppsats.

igår satt jag och krille och chillade i vasaparken, också kom vi plötsligt på't!

vi åker till london!

lite lagom trötta på stockholm och sverige så tar vi med största sannolikhet vårt pick och pack och åker i mitten av augusti. på obestämd tid. jag tänker mig ett halvår ungefär.

jag hoppas bara att det inte är så mulet och rått som man föreställer sig england.
när jag var i london sist så sken i alla fall solen.

det är ju bra att jag gillar little britain,
jag kommer nog gilla actual britain lika mycket.

vad gör jag idag?

jag dricker nyfunnet favoritte och tittar på little britain.

sen när det blir sol ska jag åka till kungsängen och rida.

igår tittade jag på arty och packade lite -

för jag ska nämligen åka till kallade breddgrader idag.
jojominsann, där hemma har jag hört att det snöar så det står härliga till.

det gör ingenting, och det är skönt
att det inte gör någonting,
att det snöar.

sånt kallar jag värdefulla insikter.

little britain och te.

det behöver inte vara svårare än så.

jag tänder ett ljus ikväll.

klockan nio prick tänder jag ett ljus.

jag tänder ett ljus för engla.

och inte bara för engla, utan för alla barn som far illa i den här världen.
och för alla som far illa, för den delen.

man får inte ge sig på barn på det viset.
och ingen annan heller, för den delen.

englas mördare säger till dn att det var en stundens ingivelse.
som om spontaniteten var felet, var orsaken, var grunden.

jag tänder ett ljus nu, och det ska få brinna brinna.
vore jag religiös hade jag stilla bett en bön nu -

maktlösheten total när det enda man kan göra är att hoppas på en bättre, vackrare och finare värld.

helt serro nu, alltså. vad är det för fel på vårt väder egentligen?
visst visst, det är vanligt för april, I know.

men man blir ju fullkomligt galen och förvirrad av dunjacka ena dagen, vårjacka den andra,
fiskmåsar ena dagen och snöstorm (!) den andra.

jag som bara vill ha lite stabilitet. bara lite.

idag är i alla fall en bra dag. med fiskmåsar och sol, och vårjacka.
men sandalerna får vänta ett tag till.

att ställa in dem i garderoben vid eventuellt snöfall kommer att kännas som ett misslyckande.

nu är det sådär länge sedan jag skrev igen.
jag vet inte riktigt vad mitt problem är, faktiskt.

jag tror att jag känner mig alldeles för tillfreds för att spendera massa tid vid datorn.
det känns så i alla fall.

vad har jag gjort då?
jo, jag har köpt tyger och håller på och syr, skriver på min c-uppsats som sakta men säkert blir det skötebarn jag hoppades av det. jag har även börjat jobba på konsum för att ha råd att lyxa till det med chardonnay om lördagkvällarna, eller att köpa ett finfint tyg på åhléns och spänna upp på vardagsrumsväggen.

synd är det att jag inte har någon kamera, men jag är en student och studenter har inte råd att gå och köpa kameror till höger och vänster. förresten lägger jag nog hellre ner pengarna på annat, om jag tänker efter.

jag hänger jättemycket i stallet också, ska sägas.
jag har liksom kommit på att ett liv utan hästar är inget liv.
i alla fall om du frågar mig.
jag rider och rider och rider och hänger på träningar och tömkör hästar och ja, bara gosar och sådär.

men jag ska bli bättre på det här, jag lovar!
det är lika bra att jag skriver mycket nu såhär innan våren riktigt visar framfötterna.

för i sommar kommer jag helt medvetet att frigöra mig från all teknik som innebär inomhussittande.