-

det är något särskilt med senvinter. tidigvår.
påskliljor på köksborden, pelargoner som tränger upp ur snart alldeles för små lerkrukor.
och det finns solar som enträget tränger genom ganska lätta moln.
snart är bargatan nalkad, grus i väggrenen, damm i munnen men det gör inget
och vi gömmer ögonen bakom mörkat glas och kan titta upp mot vilka himlar som helst.

för det är något särskilt med våren som ännu inte penetrerat luften,
inte riktigt,
trots våra krampaktiga,
tafatta försök att välkomna den genom att plocka händer fulla med snö
och smälta den. en handfull snö mindre,
en vår mer.

jag kunde skönja ansatsen till vitsippor i vasaparken igår,
och vårfåglar sjöng för fröjdans lust i de ännu nakna björkarna.

det kommer att bli vår, man behöver inte vara orolig.
bara glad.

åh. för första gången på väldigt länge har jag en ledig dag! plus en ganska fin lön som man kan köpa saker för (och spara och andra nyttigheter, men ändå).
därför har jag handlat lyxigheter som digestivekex och påskliljor.
och arjuvediskt te, och fin tygväska från granit.
trots att jag innerligt försöker att förneka materialismens dygder,
så kan jag inte alltid.
jag mår bra av nya ytligheter. i alla fall ibland.
men med måtta, såklart!

det är fantastiskt vårväder ute och det spritter i kroppen av energi.
jag lyssnar på ted gärdestad och sveper in mig i varmaste filten,
sätter mig på balkongen och i alla fall låtsas att det är en ansats till sommar.

ha en fantastisk dag!

jag gillar spets. det får mig att ännu mera längta efter sommar. plus apelsinsmoothie och solkyssta balkonger.
vi ställde upp som modeller idag, hemmet och jag.
spetsgardinen är från ikea och spetsklänningen från carin wester.











nu ska jag läsa voltaire och hoppas på eftermiddagssol.

jag vaknade en morgon
från en dröm jag hade
jag drömde att jag kunde sjunga
men det kan jag inte
jag gick ut en kväll
för att känna lukten av våren
för jag trodde att jag kunde
känna igen
men det kan jag inte



jag har aldrig behövt sommaren mer än nu.
eller åtminstone vår, sol som gör mina kinder fräkniga.
men jag kan drömma om sommaren i alla fall,
om svajiga björklöv eller doften av nyutslagen syren.

först tänkte jag. länge och länge. och länge.
jag tänkte att jag skulle skita i det här.
i blogghelvetet. ingen skulle bry sig.
men de långa, sköra sekunder innan jag skulle
trycka med ett varligt finger på knappen,
innan jag skulle radera de sötspröda textfragment
ur sensommarnätter eller molnade bilder av snösprängda
vidder i advent, tog det liksom stopp.
som kunde jag inte trycka. som betydde det lilla
alstrande liv till ynka blogg ändå någonting,
skvalpande lilla i oändliga världshav.
och jag kommer nog aldrig drabbas av hybris.
men tycker ändå att det ska stå kvar,
som ett avtryck av kropp och själ.
så jag har tänkt, länge och länge. och länge.
och jag skiter nog inte i det här,
trots att den frustande verkligheten kan te sig långt mycket större
och långt svårare
hårdare, pulserande att armbåga sig fram i
med stundvis blåsande barriärer emot sig.
men trots det så vill jag fortsätta. varför?
bloggfenomenet är något särdeles intressant,
något jag till stora delar inte vill stå för.
jag har slutat läsa bloggar som får mig att ifrågasätta mig själv,
därtill att den typen av ytligt ifrågasättande knappast närer den starka
och trygga människa jag vill vara.
jag har slutat intressera mig för sådant som
celebriteter och stundtals hjärnbedövat dumma
diskussioner om hur man bäst får till ett par snygga bröst.
således är min blogg en envägskärlek som sträcker
sig bara så långt som från min ena
handflata till min andra. somliga kan kalla det naivt.
somliga kan kalla det alldeles dumdristigt,
egoistiskt, och meningslöst.
faktum är att jag själv inte kan beskriva den utsökthet
som föreligger i att beskriva sig själv,
sina trivialiteter, sina utseenden ur bästa
vinklar eller moraliska värdegrunder.
det kanske ligger för människans natur att
ohämmat, omättat, vill hävda sig själv.
fast vill jag det då? vill jag hävda mig?
kanske. jag vet inte allt om mig. inte du om dig.
inte någon om något, något om någon.
ingen om ingen, helt enkelt.

så jag fortsätter. för textfragmenten. må de stundom syrliga,
stundom söta, stundom infernaliskt
arga eller sjangdobelt ädla orden leda mig fram till mig själv.