-

The paradox of our time in history is that we have taller buildings but shorter tempers, wider freeways, but narrower viewpoints. We spend more, but have less, we buy more, but enjoy less. We have bigger houses and smaller families, more conveniences, but less time. We have more degrees but less sense, more knowledge, but less judgment, more experts, yet more problems, more medicine, but less wellness.

We drink too much, smoke too much, spend too recklessly, laugh too little, drive too fast, get too angry, stay up too late, get up too tired, read too little, watch TV too much, and pray too seldom. We have multiplied our possessions, but reduced our values. We talk too much, love too seldom, and hate too often. We've learned how to make a living, but not a life. We've added years to life not life to years. We've been all the way to the moon and back, but have trouble crossing the street to meet a new neighbor. We conquered outer space but not inner space. We've done larger things, but not better things; we've cleaned up the air, but polluted the soul. We've conquered the atom, but not our prejudice. We write more, but learn less. We
plan more, but accomplish less. We've learned to rush, but not to wait.

We build more computers to hold more information, to produce more copies than ever, but we communicate less and less. These are the times of fast foods and slow digestion, big men and small character, steep profits and
shallow relationships. These are the days of two incomes but more divorce, fancier houses, but broken homes. These are days of quick trips, disposable diapers, throwaway morality, one night stands, overweight bodies, and pills that do everything from cheer, to quiet, to kill. It is a time when there is much in the showroom window and nothing in the stockroom. A time when technology can bring this letter to you, and a time when you can choose
either to share this insight, or to just hit delete...

Remember; spend some time with your loved ones, because they are not going to be around forever.
Remember, say a kind word to someone who looks up to you in awe, because that little person soon will grow up and leave your side.
Remember, to give a warm hug to the one next to you, because that is the only treasure you can give with your heart and it doesn't cost a cent.
Remember, to say, "I love you" to your partner and your loved ones, but most of all mean it. A kiss and an embrace will mend hurt when it comes from deep inside of you.
Remember to hold hands and cherish the moment for someday that person will not be there again. Give time to love, give time to speak! And give time to share the precious thoughts in your mind.

AND ALWAYS REMEMBER: Life is not measured by the number of breaths we take,
but by the moments that take our breath away. If you don't send this to at
least 8 people....Who cares?

bon iver - blood bank

det är en sådan där dag när man saknar allt. frisyren man klippte av sig i ett hormonrus, hur kär man var i killen i nian när man själv gick i sjuan och hur man promenerade utanför hans hus med broder daniel på freestyle, hur pälsen luktade bakom örat på din första hund, d-ponnyn du hade på första ridlägret, lägenheten i sthlm som luktade vaniljljus, att beundra killar i misfits-tischor, det är en sådan där dag då allt regn påminner om allt liv som hela tiden rinner av oss och försvinner. jag tycker det är lite sorgligt.

cause they only come once.



ane brun, jason anderson, virginia woolf. det är bara vemodigt. jag har kommit på att det finns så mycket med djur som är så mycket bättre än människor. det finns någonting en häst eller hund förstår med mig som en människa aldrig kan förstå. det finns någonting i lukten bredvid en hästs näsborre som kontrollerar hjärtat som människorna bara förtvinar. jag har tröttnat på att rymma men vill inte stanna kvar, vet inte längre vad jag vill vara en del av. djuren frågar mig inte om det, de bryr sig inte om misslyckandena bakom mina ögon, de förväntar sig ingenting annat än en mjuk hand och det är precis vad jag får tillbaka. det går inte en dag utan att jag saknar stockholm men det finns så mycket i ett hundhuvud i mitt knä som gör mig så hel, som jag liksom inte kan värja mig mot. det är det här med mänskligheten. den är så förstörd.

jag gör alldeles för lite vettigt. kanske för att det är tråkigt. förnuftighet är också tråkigt. roligare att hänga med tre fjärdedelar av kroppen utanför ett fönster sex våningar upp. eller kanske inte roligare, men mer spännande. så fort hjärtat slutar att slå i hundranittio så gör jag vad som helst för att väcka det igen. och så fort jag börjar känna önskar jag att jag vore alldeles bedövad. det är ett jäkla påhitt, det här med livet. jag är konstant trött och pillar i skarvarna i tapeten istället för att läsa de böcker jag behöver läsa för att få betyg, för att klara kurser jag får lån för, som jag ska utbilda mig till, som jag ska jobba med för att tjäna pengar. just nu känns allt det där bara som ett skämt, det där med interaktion och måsten. men jag gör alldeles för lite vettigt, och kanske för att det gör mig rastlös. men denna ständiga dimma framför ögonen, vad gör man med den?

idag: thåström och höstväder. precis som det alltid är.

det är 10 grader ute och kylan kommer alldeles för fort. men jag tycker om hösten såhär i början, innan det hunnit bli så hopplöst mörkt. egentligen vill jag krypa ner under en filt med sara lidman och vaniljte, kanske med en hund som värmer fötterna. men jag ska pallra mig till en fest ikväll och försöka att smutta på vinglaset istället för att hälla i mig = alltså ska jag inte bli så full = alltså kommer jag inte vara så bakis imorgon. för att sara lidman är bättre än lady gaga på ett smutsigt dansgolv. keep in mind.

jag älskar adeline mai.

när jag flyttade hem från den lilla huvudstaden vid vattnet så var det för att jag skulle slå mig till ro. få mer harmoni till att syssla med sådant som är viktigt, sjöar, hästar, hundar, bebisar, böcker. jag skulle läsa alla världens bästa böcker och skriva bättre, djupare. jag letade någon sorts äkthet jag fortfarande letar. jag hade tröttnat på de anonyma ögonen mitt emot mina på kalla tunnelbanor, på stockholm som bara rusar förbo och där jag står med mitt lilla hjärta bland all betong. när jag flyttade från stockholm så trodde jag att det var till en helhet som skulle göra mig mer vaken i mitt liv. det var som att alla schemalagda måsten tagit över det som skulle vara mitt liv och jag har ju alltid vetat vad det var jag letade efter (eller?). något nära, ärligt och djupt. jag har alltid varit för känslig för mitt eget bästa.

när jag lämnade vasastan så trodde jag att det där med björkskog och lummiga promenader med mjuka hästmular skulle vara tillräckligt. det var liksom det jag längtade, det andetagsnära istället för den där almanackan som höll mig på behörigt avstånd från mig själv.

nu. det blev inte som jag hade tänkt.

jag lyckades kväva mig själv inom den första månaden i den lilla hemstaden. jag fann mig själv uppsminkad och bröst-pushad i en lång rad likadant uppsminkade och bröst-pushade tjejer och någonstans i den där vinfyllan fanns det en viskning i mig som mindes feminismen och hur viktig jag en gång tyckt att den var-

men jag har blivit så ytlig.

jag har bytt ut djupa, viktiga samtal mot hetsigt tequiladrickande och män som stirrar i min urringning istället för i mina ögon. jag ville ha en äkthet och mötte motsatsen.

den där krogen, den ständiga fyllan, att ständigt vilja vara någon annan som antingen vill dricka den där tequilan eller vara någon som har modet att rymma till den där äktheten. jag har lärt mig att förkasta, förneka det som är jag. och jag vet ju vad det är, innerst inne. eller?

idag: joy division - atmosphere och känslan av att för första gången på länge vara på väg någonstans.