-

måndag morgon.
nu är det sommar på riktigt för jag har skickat in sista tentan.
jag ser så mycket fram emot att flytta ut i stugan.
jag ska lova mig själv att inte titta så mycket på tv.
det finns en sådan fantastiskhet i att det inte finns något vatten inne
och att man får diska under en kran utomhus.

att man får tvätta håret i sjön och ta dagliga morgon- och kvällsdopp.
att man kan stänga av mobiltelefonen och gå runt i ett stort linne
mest hela tiden.
slå ut en handduk i gräset och bygga bo.

jag ska inte bo i lägenheten i stan mycket alls,
och även om sthlm visst då är vackert om sommaren,
så finns det något alldeles övermäktigt i jag + naturen och djuren som
jag behöver samexistera med.
den där månaden om året då jag får göra det behövs för livet här,
stadshetsen och det enligt mig samhällsansvariga i att interagera
och försöka göra skillnad.

när jag är i min stuga behöver jag inte göra något alls,
bara läsa och skriva och bli den kloka och bra människa jag vill vara.

om 3 veckor ska jag åka dit, det känns redan fint att få börja på vikariat
på mitt jobb i sthlm. men sjön, jag längtar sjön innerligt.

och min roman är klar! jag har börjat med en ny.
säg till om ni vill korra, jag ska skicka ut den inom en snar framtid.

okej, jag har shoppat lite för mycket för den allmänna hälsan.
men kom hem med fina ting från weekdays mtwtfss och mockaväska med fransar! det är käckt.
jag har annars hängt runt som en annan slacker och struntat i kursens sista två romaner.
det känns bra. monteliusberget med vin till midnatt och vasaparken med filtar känns fetare.
och hundhäng med viola i sjöstan. det är finare. bättre. känns som ett bra val.
i helgen åker jag till sandviken. då ska jag också mest vara en slacker.
jag brukar börja med sådant nu i juni, sen kör jag på tills augusti.
så förvänta er inga stordåd från min sida.

och som att stockholm går i bakåtsträvanden.
tunnelbaneuppgångarnas trappor är desamma, där jag satt mina fötter
så många gånger förut,
med olika fläckar under skorna, bultande smärtor under handflatorna.

än en gång syrentid.
och en massa jävla sanningar som aldrig blir sagda,
floskler som sjok av dimma över hjärnan,

snustorra gator som vill bli klivna på men som inte tillåts,
hur många nätter och drömmar om södermalm som helst-

och vore du samma då?
som vore du ett bakåtsträvande?

jag kan inte gå tillbaka,
just för att stockholm är detsamma, och busslinjen där däcken rispar asfalten
från ditt hem till mitt hem, är just desamma,

och hur det finns en oändlighet i det.
hur sådant aldrig förändras,
vilka revolutioner som helst
som satt världshav mellan dina
och mina
fingrar.

och som att jag är ett bakåtsträvande,
som att klockorna går baklänges och jag drömmer samma infantila drömmar
såsom förr, såsom sommarnätter långt innan,
hur många gryningar jag såg då

men tid är förgänglig, otvekbart.

samma
armar
ivrigt lindade
runt samma kropp

i samma stad där solen alltid lyser över slussen i gryning-
för det har jag sett,
och någon sorts gud vet
att jag känt till den allra längsta spets
på min sargade hjässa,

att jag inte kan åka den bussen mer
varken dit eller hem,
såsom bakåtsträvandet
är så infernaliskt just så,
att jag blir lite trasig då.

yes! jag lyckades få två överblivna biljetter till "i väntan på godot" på stadsteatern på torsdag.
konstnärlighet i all ära,
men stolt ytlig är jag då jag inte tycker att det är fy skam med persbrandt i huvudroll. jäklarns snygg, alltså.

annars skitjobbigt pass på friskis, och hälsan sprudlar.
ägg och melon och sånt. som man mår bra av.

dagsverke som främjar den självuppfyllande profetian.
jag vet, sånt som inte traffickutsatta barn i asien eller hivdrabbade barn i afrika vet något om.
men mina tankar finns hos dem också, för mellanvägen mellan att jag får finnas för mig själv,
och samhällsansvaret i att jag måste finnas för dem.
någon dag ska jag göra mer än att tänka på dem och skänka någon fjuttig hundring i månaden.
någon dag, det har jag lovat mig själv.

(rubriken! rubriken! lyssna!)

jag tycker om när det småregnar utanför och man ligger nerbäddad bland filtar och läser.
jag har fått nytt hopp om en tomatplanta på balkongen, det känns fint.
gårdagen med filtar i vasaparken och halvsovande titta upp i gliporna i lövverken,
spontan översovning i sundbyberg med starkt kaffe.
en spontan visit på stadsteatern, där jag numer verkar spendera min lediga tid och mina överblivna pengar.
moderna museet  och en eftermiddagsbuss hem,
saker och ting går fint nu,
det är fint.

jag har tagit en ledigdags välbehövliga promenad idag.
jag började i gamla stan, till vilken jag visserligen tog tunnelbanan, men jag hade många meter framför mig.
i gamla stan gillar jag att gå tyska brinken så långt upp man kan, tills man kommer till ett litet torg just där
en annan gata tar vid som jag inte minns namnet på. där uppe står präktiga träd som kastar skuggor på
väggarna. det ser så vackert och lite vemodigt ut med grenens och lövens skuggor dansande mot fasaden.
sedan gick jag nedåt mot slottet, och slingrade omkring i små gränder ett tag. väl nere vid vattnet styrde jag
kursen mot skeppsholmen, och jag tycker mycket om att titta på båtar. det ser så mycket saltkråkan ut, och
nästan kan man känna bräckt vattensmak i munnen. nu vet jag inte hur vattnet smakar vid hamnen i gamla stan,
men jag tänker mig en blandning av sött och salt (som i en annan gammal stockholmsdänga).
bron till skeppsholmen är vacker, och tar man promenadstigen vid vattnet finns där små murkna bänkar att sitta på.
det gör just inget att de är murkna, nästan hör det till de gamla husen bredvid skeppsholms kyrka, och de lummiga
gamla träden runtomkring.
här satte jag mig att vila litet, mest för att blunda och lyssna på ljudet av vatten och fiskmåsar och titta högt, högt
uppåt södermalmsnockarna på andra sidan vattnet.
nu brukar jag ta en liten omväg för att se ännu flera båtar. jag går vägen vid vattnet runt hela skeppsholmen så jag får se alla båtar, och sedan tillbaka igen över skeppsholmsbron för att gå invid hamnen ännu längre längs med den gamla
spårvagnsrälsen mot djurgården. väl framme tar jag mig över djurgårdsbron också, men den är inte lika fin
som skeppsholmsbron tyvärr. men så fort nordiska muséets väldiga exteriör blir synlig så blir jag alldeles varm i
hjärtat, bland annat för att de på nordiska muséet har originalutkast av strindberg, sådana som inte ens kungliga
biblioteket har. sedan fortsatte jag bort mot skansen och blev varm i hjärtat lite till av alla små uppspelta barn med
sockervadd i händerna och grönvita kepsar från gröna lund. när jag tagit ett varv runt djurgården så började fötterna
ömma lite, men det var ju en välsignad tur att jag i gamla stan svängt in på body shop och köpt lite vårdande produkter
för diverse ledor och mödor.
sedan gick jag raka spåret hem.
jag kom på när jag gick och gick, dels hur glad jag är att ha ben som kan gå och gå,
och att jag alltså ska sluta med att gnälla över saker som huvudvärk eller att man helt enkelt vaknat på fel sida.
dels kom jag på hur vackert stockholm är, och hur det är som en liten kompis.
jag blir alldeles upprymd, uppfylld, genomsyrad på sådana här promenader, och det känns ju alldeles övermäktigt
härligt. ibland tror jag att jag inte låter stockholm veta hur mycket jag tycker om 'et. det ska jag sluta med.
jag gillar dig, sthlm!

valborgsmässoafton och solen skiner.
min balkong är alldeles sval och jag dricker blåbärssoppa och läser.

jag prenumererar på den syndikalistiska tidningen arbetaren,
och tyckte att det var lite skoj att i min moa martinson-samling från 60-talet
så hade just en journalist för arbetaren skrivit förordet.

moa är en av mina favoritförfattare, tillsammans med strindberg, sara lidman
och gunnar ekelöf. med flera, såklart. men dem som säkerligen har påverkat mig mest.
och astrid lindgren! barbro lindgren! jonas gardell!
det finns så många.

men moa är bra, läs klockor vid sidenvägen,
alldeles underbart.

förresten var jag på någon sorts poesikväll igår. det var ett kulturcentra vid odenplan
som bjöd in några författare att läsa lite. jag hade inte så bra koll på författarna,
och det var heller inte så bra. det enda jag kunde tänka på var ernest hemingway som
en gång sa "ta ner poesin från kristallkronorna och låt barnen komma fram och klämma på den,
för helvete". det här med att poesi ska vara förbehållet pretentiösa intellektuella, det här att
vara så inihelvete självcentrerad att skrivandet bara handlar om det blödande jaget.
vem fan bryr sig? skriv något som påverkar, förändrar.
inte rasslande björklöv eller tråkiga skilsmässor. jag satt där och ville gå upp på scenen och
rycka ifrån dem micken och skrika något nytt, något som inte sagts och något som
kommer att förändra, eller i alla fall beröra, få folk att bli mäktigt förbannade eller hänförda.
vem fan blir hänförd av björk?
men jag satt kvar, som den svennebanan jag är, satt kvar och applåderade svalt mellan
författarna som avlöste varandra och det mycket suspekta mellanaktsnumret där någon
sorts konstnär skulle klämma på material. jag ville gå hem, bara.

men sen kom kristina lugn upp och då blev allt plöstligt mycket ljusare, gladare och trevligare.
jag har inte läst så mycket av henne innan, men hon verkar vara en mycket behaglig kvinna.
om inte annat en omdiskuterad frisyr som man kan titta på.
närå, hon var riktigt duktig.
nu ska jag sola lite, hoppas ni ser fina brasor ikväll trots att de har sagt nej till eldarna i sthlm.

jag lyssnar på destinys childs första skiva när jag gymmar.
det tycker jag är hemskt roligt.

note to self:
nej, min blogg ska inte bli som twitter,
jag har bara inget bättre för mig.

och:
invigning för nya torsdagsklubben
på spy bar.

och:
jag orkar inte gå.

många skulle säga jag är löjlig
som tycker att jag känner mig gammal och grå.

klockan är 21:37, och jag ska sova nu.

jag skrev ju min c-uppsats om strindbergs debutroman röda rummet.
därför känns det extra skojigt att få skriva hemtentamen i modernismkursen om just honom!

veckans arbetaren damp just ner i brevlådan och jag har kokat kaffe.
en torsdag som ligger i min hand!

tisdag. grått ute. grått inne kanske, trivialiteter retar mig,
som att få kaffefläck på ren skjorta, eller slå lilltån i vardagsrumsbordet.
ett jävla sätt att bete sig egentligen,
jag önskar ibland att djävulshornen i realiteten stack ut ett par centimeter
från huvudet,
så folk hade vett att hålla sig borta.
men det är ju också ett jävla sätt att bete sig på.

det är ett jävla sätt att klaga över någonting alls egentligen,
så jag ska sluta.
jag hatar folk som gnäller.
över huvudvärk, ludd i torktumlaren eller att det är glas i kycklingen.
är det någon som över huvud taget reflekterat över varför det är glas i kycklingen?
ge fan i att äta kyckling då,
så slipper du glas.
det är en moralens rättvisa.

men jag har horn i huvudet,
och i ren antiakt ska jag slopa smink på obestämd framtid.
jag såg reklam på tv med kanske 5-åring med smink i hela jävla huvet.
också pratar vi om jämställdhet.
skitreklam.
skitsverige.

nu struntar jag i det här.

måndag förmiddag.
solen är framme men det är inte varmt ute,
men kanske lagom friskt för att promenera i.

jag läser selma lagerlöf och har i och med henne
upptäckt en ny litterär storhet.
jag kan plötsligt inte komma ihåg
varför jag inte tyckte om selma förut.

det är vackert i stockholm,
i vasaparken börjar gräset bli grönt och blåsippor, vitsippor
och skott till liljekonvaljer växer i slätten.

ändå kan jag inte hjälpa att jag saknar det här.
hyde park en tidig morgon,
starbuckskaffet på väg till jobbet och röda lördagsbussen
till camden och world's end-puben men half pints för 1 pund.

jag tappar förståelse. mot min vilja tappar jag förståelse.
jag har haft förståelse. förut.

i en värld då himlen var blå.
asfalten mjuk.

fågelkvitter.
jag kunde höra sådant då.

men jag kan inte mera.

och jag förstår inte.

jag förstår inte varför man ska få äta kött. jag kan inte förstå det.
jag tycker att sådana som äter kött är dumma.
jag kan inte hjälpa att jag tycker att köttäteri är dumt.

att man ogillar invandrare, utvandrare. att man ogillar homo-eller heterosexuella.
att man ogillar.

jag tappar förståelse för sådana som ogillar.
jag har bara inte förståelse.

förut tyckte jag om läppglans.
då kunde jag bli glad över vippiga kjolar.

men jag kan inte mer.
mot min vilja kan jag inte mer.

jag tycker att det finns så lite älskanden kvar i världen,
och när jag ser ut vidsträckta morgnar till brädden sprängfyllda av hopp,
så finns det fortfarande lika många slag

lika många barn som dör i aids
och som inte kan äta sig mätta,
lika många djur som avlivas varje dag varje timme
som sluter ögonen och inte finns mer.

hur man kan tycka att det är okej.
jag har slutat att förstå,
jag kan inte förstå längre.

och för det är jag ledsen.
för att jag har slutat vända kinden till.
för det är jobbigt att vara ledsen,

jobbigt när moderaterna vinner riksdagsvalet och jag har tappat förståelsen,
ser bara dumheten och kan inte hjälpa förebråelsen.

men nu ska jag sluta,
jag var bara tvungen att säga att det är mot min vilja
som jag inte förstår längre.

det är påskafton och solen skiner och jag solar så fräknarna på mina kinder blir tydliga.
jag dricker svart kaffe och läser flaubert och utanför sjunger småfåglar ihop med måsarna,
det är knappast kallt och det luktar gräs och dammiga gator.
jag lyssnar på explosions förlösande toner och bara vältrar mig i den härliga ledigheten.
det är såhär det ska vara, vår och begynnelser och vitsippor på sina ställen.
hästarna behöver inga täcken längre och man kan rida i skogen utan att frysa.