-

häromdagen satt vi på ett café i gamla stan, där man kan ha dator utan att betala pengar.
alltså för elen.
jag gillar gamla stan.
jag gillar hur gatorna är liksom snirkliga, hur små valv mynnar ut i smala gränder
där man får se upp var man går för de bitvis djupa nedsänkningar i ränningarna.

de ofantligt gamla hus som bligar upp mot storkyrkan, om man drar tillräckligt med luft i lungorna kan
man nästan se framför sig det pulserande stadsliv som gamla stan under främst 1600-talet representerade,
när fortfarande norr, söder, östermalm
räknades som lantisställen.

ja, jag gillar gamla stan. jag gillar hur mycket historia som finns bevarad i huvudstaden.
jag gillar hur den stundvisa hektiskheten runt malmarna kontrasterar till det förvånande lugn
som ligger över gamla stan. som behåller den sin historia, präglad av sin kontext.

hur som helst så satt vi på ett café i gamla stan, ett mysigt bokcafé där vi satt bordet mitt emot
en duktig svensk författare som just påbörjar sin nya roman.
är det inte stockholm, så säg?

insupen av inspiration, litteracitet och den allra vackraste miljö i världen.
(bortsett högboskogarna då. men det är en helt annan sak).

jag har en stor, påträngande, omättad kärlek för strindberg,

många skulle nog kalla mig nördig,

asocial, deformerad.

skitsamma.

jag väljer alltid högra uppgången vid rådmansgatans t-banestation,

spenderar hellre långkvällar med denna tjänstekvinnans son-

och det är ju en kärlek som är precis i min handflata,

envägar således

jag mitt egoistiska fan.

1. det enda jag kan förminna är hur morgondagg enträget trängde ut ur klöverblad, ut ur stjälkar - hur gryningsbeslöjandet penetrerar jordeliv det enda jag kan förnimma är ett allra första skapande som vore just detta det enda rätta vore världens väldighet så väldigt omvälvande. som vore mina lemmar för alltid domnade nu som vore jag innesluten i ett ingenting där någonting kanske fanns men som ju redan förmultnat och glömts bort.

2. och hur många väggar jag än andas in och ut ur. hur många. och hur ordens fåfänglighet hur oavhängig dina allsmäktigheter för mina orenheter och hur många. hur många egentligen älskanden vi lagt åt sidan för andra hur somrars sinnliga självutlämnanden alltid stått ivägen för nätter i onykterheter ovissheter omslutande granarnas väldigheter våra förminskanden - om hundra år när både du och jag är döda.

3. för ingen ska minnas erinran. ingen ska minnas erinran av lummig park eller måsars sätt att skria in den världens enda stund. då hav ligger stilla runt sina anklar, då vass svajar lagomt då vi inte ens ska minnas den tillstymmelse av omvälvelse - fjunlikt dunbart iklädande du mina förklädnader, men ingen ska minnas det. det ska ingen minnas och ingen ska minnas det erinran.

4. kanske slutligen det enda som kvarstår det trängda uttöjda stickande, ut ur kosmos och in i en värld. kanske är härom världen nu stilleben, är emellertid det förhärligade förälskande förtärande du:et det enda jag kunde. som bestod kvinnan av intet mer än ett hjärta ivrigt bultande oåterkalleligt kuvat precis så som någon aldrig ska minnas -

hur vi en gång vandrat och aldrig mer ska vandra.