-

Tiden ett sammelsurium 

jaktmarker som erövrats

skogar som skövlats,

kvar är ett ödelandskap.

 

inuti mig känns allt urholkat

årsringarna vet ingen början

eller något slut

mina förfäder pockar på uppmärksamhet

som om de vill att jag ska förstå något

jag omöjligen kan förstå.

 

trycker ner impulsen att bara skrika rakt ut

för vad kan annars finnas till hands

när världen brinner men min urskog står stadigt kvar.

 

hos mig brinner inga eldar

förutom i själen

hallonsnåren bakom skjulet på tomten

dina röda fingertoppar i motljus

den guldglimrande sjöbottnen som ett

fragmentariskt minne.

 

tiden har ingen början

och inget slut.

den är inte barmhärtig.

den frågar inte om lov när den

slår in en kil mellan mig

och verkligheten.

 

hjärtat pickar på

som det väl alltid gjort

fast det kanske egentligen inte borde.

 

det bor en tid i mig som inte 

är i synk med den andra verkligheten.

som att ständigt vara inuti

och utanför

men aldrig på rätt ställe.

 

jag har lärt mig något av tiden.
att den är förrädisk
manipulativ

att den i efterhand ändrar sin kostym

när jag blundar står jag på en grusväg

svalor svävar ljudlöst över mitt huvud.

i en annan tid finns något om innehåll

som min fattiga vokabulär inte vet 

att formulera.

 

att tiden går är ett tecken på flykten vi alla

står inför. 

flykten från det ofrånkomliga, alltets slut.

 

där ute brinner tusentals bränder över ensamma

kroppsdelar som förlorat sitt sammanhang

här står granskogen okuvligt fast medan mina

sammanhang dör ifrån mig som borttappade

drömmar.

 

bara tiden är konstant och här är vi, unisont 

andas vi luft från den jord vi lånat, på en stjärna

i ett oändligt ingenting, och har samvetskval 

och ångest och drömmar och längtan och lycka och 

sorg och allt som ryms inne mellan vänster och höger 

kammare, på vänster sida av ditt bröst.

 

slå då hjärtat, slå.

till vilken mening har jag inte listat ut,

men jag tror svalorna bär på svar. 

 

en liten bit av himlen, här hos mig.

en del av de gråsvarta molnen, löftena där uppe.

jag kan inte skriva längre.

det vrider sig som ormar om mina lemmar när jag försöker,

som ett motstånd.

en strejk.

revolt.

 

kanske har jag tappat alla sagor inuti bröstet

glömt tallbarsdoften en tisdag i oktober 

glömt minnena av snöflingor mot en kind för hundra år sedan

allt är förgängligt

försvinner

blir till stoft och aska.

 

men nu. vi är här, bland björkar som än en gång ska spränga luften med sina klorofylltunga knoppar. världen ska väckas till liv igen, trots mörkret som härjar i periferin. som löften om armageddon, och de som tror på något högre än detta sträcker armarna mot skyn och mässar om återuppståendelsen. om reinkarnationen, om vikten att sörja för sina synder. alla dessa människor i ständig konflikt med varandra.

 

björkskogen vet inget om konflikter, om gazaremsan, om barn som mördas och om mödrar som sedan dör av sorgen. min granskog vet ingenting om smärtan som härbärgerar oss vanliga dödliga som vandrar på de mjuka stigarna. rådjuren med sina stirrande ögon, livrädda, vet ingenting om att jag också är livrädd. om att jag också vill och behöver fly undan det som skrämmer mig.

 

trots det finns en bit av allt det vackra alldeles bredvid oss. min sons mjuka kinder mot mina handflator. en kropp intill min, ett leende, löften om en ljusare framtid. i mitt hjärta ryms hela världens glädje och sorg, och det är därför mina steg är så tunga. jag bär på moderns sorg över att ha hittat sitt barn sprängt i luften av en bomb. hur kan en femåring vara föremål för en bomb, tänkte jag då. och så såg jag bilden på den sörjande modern och jag sörjde såsom hon sörjde, nästan som ett kliande i hjärtat. mina egna barn, trygga i sina varma sängar. kärlek och sorg, lycka och förtvivlan - allt ryms inuti denna från apan nedärvda kropp. 

 

ibland är det som att synapserna krockat med varandra och lett till kortslutning. jag bär på allt, och det är tungt. jag bär på din lycka och din sorg och jag ser mer än du tror att jag ser. jag ser björken nu, nästan fullt utslagen i somrig skrud. om en vecka är modern med ett sprängt barn glömt, rubrikerna kan bara fyllas med så mycket sorg. världen går vidare, inte sant?

att vara i samhället är som att ständigt värja sig undan en katastrof 

orkanvindar inuti, jag drömmer mig bort till en annan realism

som inte finns och aldrig har funnits.

 

oktoberregn över mörka gator, himlen så låg att jag kan ta på den med stela fingrar

bon iver-höst, hjärtat i strupen, något som håller ett hårt grepp om mig.

 

tystnaden har lagt sig som ett täcke över staden 

gatorna tomma på liv 

ljudlöst tar sig nätterna fram 

drar mörker in över skogarna och asfalten

 

 jag ville skriva något som skulle förändra världen

som om ord skulle kunna det 

som om ord inte skulle kunna det 

 

jag värjer mig mot solljuset, det är i alltför stark kontrast

mot allt det becksvarta inuti 

det är en floskel

 

det finns ingenting jag vill ha osagt 

oskrivet

jag vänder ut och in på morfemen

försöker hitta de som bäst kan förlösa själen

 

tunnelbaneuppgångar

sopade vårgator

lärkorna som får hjärtat att rämna 

att ständigt sakna

 

odenplan 04.15, jag har gått vilse

högboskogen 2022, jag sitter fast

 

och bortom dessa ord pågår verkligheten obönhörligen

tågen åker över rälsen, fram och tillbaka över hela världens 

blandade landskap 

 

inuti mig en granskog

på ytan ett kalhygge

tänk att det ska vara så svårt 

att realisera sig själv

eller reinkarnera 

 

orden är de enda krafter som får härja fritt i mina vener

sen rinner de ut som strilande vårregn över pappret 

 

det är en bon-ivervår, det är hårt tag om strupen

det är lärkans skönsång mot ett novembergrå inre

det är livet

det är att inte vilja vara med längre 

bara sova en stund

kanske för alltid 

 

Den mätta dagen är aldrig störst

ge mig nya 

vilda drömmar

 

flygplansvingarna över tysta broar

och jag kunde aldrig ta mig härifrån 

 

staden är svart numer

känner inte igen den

gatstenar i hjärtat

 

den bästa dagen är en dag utan törst

och jag letar alltid

efter nästa fylla

 

 

hål i venerna

tomrummet inuti 

tänk om jag vore en annan 

 

stockholm i november

tunnelbaneklibb på perrongen

jag undrar var alla är på väg 

 

själv sitter jag bara fast 

mellan den tredje och fjärde gatstenen utanför min port

 

livet hade kunnat vara liljekonvaljer och slät hud

kanske hade jag då

låtit bli att krackelera 

jag är ingen kvinna

jag är ett neutrum

 

jag är en kropp

av kött och blod

 

jag är ingentinget

 

jag är flyktdjuret

panikslaget

 

jag är vulkenen

som vilar

bidar sin tid

 

jag är ett tveksamt beslut

jag är ovissheten

 

jag är själen och hjärtat

bakom stängda dörrar

 

jag är nattmörkret

tomheten 

 

jag är alltet

universums kärnpunkt

 

jag är ett flyktigt sammanhang

jag är en utarmad struktur

 

jag är som morgondaggen

i augusti 

 

jag är allt det du vill att jag ska vara

men ingenting där emellan

 

jag ruvar på något 

jag vet ännu inte vad

 

jag är gatornas tystnad

och skogarnas ekon

 

jag är landet

jag är ingen kvinna

jag är en värld

 

inuti mig 

en spricka

det kommer en dag

då sammanhangen inte längre känns självklara

då hjärtat inte vill vara

inom dessa fyra väggar

 

vill blåsa lungorna rena på luft

vill syressättas

min blick är förbi den i spegeln

hon är inte jag

hon den där som ser ut som en 

obesvarad fråga

 

böjs

bänds

under tyngden av verkligheten

 

det kommer en dag

då allt det som byggt

ditt universum 

plötsligt sprängs

som big bang

som en förlösning

 

vill vara ensam i världen

och samtidigt

aldrig vara ensam i världen

 

som ett världshav

allt i mig och samtidigt ingenting

på samma gång

jag är alltid

liksom fel

 

surrounded

by my own madness

i swirl it around

try to escape from it

meanwhile it breaths down my neck

 

heavenly 

morning sunshine 

against your eyes

the beauty of the world 

that you don't really seem to want to know 

it's like you're denying it 

even though it's right there in front of you 

 

tried to live my life as a butterfly 

day by day, drinking the sun and 

the slowly dissapearing waterdrops 

on the lilys in the garden

 

but you know i live in yesterday

unwinding 

in despair 

the past never seems to let go 

of the stubborn hold around my heart

 

all of these breaths

like haunted ghosts filling up the lungs

 

what it's like to be alive

like fully alive 

keeping track of moments

that seems to be dripping like rain 

through my hands 

 

sometimes

all i want to do is sleep

forever

like being in a fog

unable to wake up 

 

surrounded by insanity

it slowly eats my brain

all i'm capable of 

is staring in the windshield 

back

backwards

always forevere

somehow

det är höst igen

för hundrade gången

brandgula löv

stövlar som klyver vattenytan

regnpölarna

universom som gråter

 

om jag bara kunde vara lite mer

som du 

ha lite tillförsikt

inuti är det åskmoln och blixtar

något som försöker tränga upp ur mig

och som jag trycker ner

 

asfalten sprucken

grådassiga byggnader

har inte sett solen på ett decennium

doften av din nacke

gömmer mig i allt det jag känner till

 

vill ändå fly till stadsgränsen

väga med fötterna över kanten

tränga mig ur

ömsa skinn

 

gatorna är tysta

inte ens ett ljus i betonghusens fyrkantiga hålor

 

ta mig hårt

någon annanstans

till en annan verklighet

ur alla mina sammanhang

 

om jag bara kunde vara 

lite mer som man ska

sval

trygg

inte en orkan som river upp grunden från marken

inte en vulkan som plötsligt exploderar

 

det är höst nu

för hundrade gången

regnet och tyngden och gråskalan

allt det där 

som söndrar, du vet.

hjärteroten

sorgkällan

djup som jordens kärna

 

hela jag skaver

det är som ett inferno

att andas

att leva på

som om ingenting hänt

när precis allt har hänt 

 

hur kan världen fortfarande stå pall

inte rämna? 

 

hur kan solen gå upp ännu en morgon

jorden borde utplånas

som hjärtat

syret som tagit slut 

 

där liv funnits

finns inget kvar

 

jag ser inte min egen spegelbild längre

står fånigt och vinkar mot det som brukat vara jag

jag skulle kunna skriva att jag är en spillra

men det är klyschigt

har svårt för floskler

de är för urtvättade

 

huden sitter för tight

jag kan inte andas

det är som lava

väller fram över det som varit fyra trygga väggar

jag är på väg att växa ur 

det här sammanhanget

som anden i lampan, du vet

brer ut sig där han får plats 

 

livet är för trångt, de här smala fingrarna längs dörrkarmarna

något brister och är för alltid förstört

imploderande

det är något inuti mig som håller på att hända

 

en annalkande katastrof 

en tickande bomb. 

så många känslor i kroppen

och utanför

som födslovärkar

arvsrätt

kramper i kroppen

konvulsioner

 

letar irrande med blicken mellan de täta granarna i skogen. försöker att fånga solen där borta, värmen mot kinden. kroppen stelnar till inför blickarna, paralyserad inför livet som rinner som sand mellan fingrarna. jag har älskat dig hårt, intensivt, velat att du ska penetrera alla hålrum som min kropp besitter, fylla något slags tomrum. människan är i slutändan alltid ensam, som att rapa upp gårdagens mat. spindelnät, virrvarr, så många känslor i nervtrådarna mellan hjärnan och fingertopparna.

 

världen briserar nu, hör du den? massakern, eldarna, strömmen. alla liv i  mig som levats, alla som ska leva. så många känslor i strupen som vill ut. jag gör mitt bästa för att täppa till dem men det går dåligt. jag tittar ut genom fönstret vars gångjärn är nära att svika, tittar ut på aprilträden med knoppar som när som helst exploderar. sjövatten, himmelblå. utanför sjunger fåglarna, naturen tar över igen.

 

det är som värkar i mellangärdet, av all morfologi som vill breda ut sig på det vita pappret. jag har älskat villkorslöst. jag har älskat utan regler.

 

det finns så mycket i mig som är mänskligt i mig och som är mänskligt i dig och vad vi än bär på så tror jag min tomhet liknar din. tror att björkarnas exploderande knoppar liknar de explonsioner inom mig som väntar på att brisera. slå ut som ungbjörken. leta sig till en sommarvarm sötvattensjö.

 

så många känslor i mig

och utanför

så mycket som tenderar att väckas till liv

så många svarta hål

som du bär på

som jag bär på

 

ut genom fönstret nu.

världen utanför den här världen, vid sjögränsen, vid vattenbrynet, vid stadsgränsen, i mörka granskogen. människa, kvinna, inuti, utanpå. känslorna ett kladdigt nät av allt inom mig som fortsätter implodera. 

Länkas samman

Då och nu

Minns ingen skiljelinje 

Minns inte när jag var

Och hur jag blev

Hårtestarna desamma

Likaså födelsemärket på den högra kinden

Känner med ett pekfinger över näsans krökning 

Är ändå en helt annan 

Händerna om kroppen

Barndomen jag rymde ifrån

Som jag nu försöker jaga ikapp

Krampaktigt

Känn muskler och ligament strama. Det ena benet framför det andra, korsa stadsgränser, landsgränser. 

Jag blickar ut genom fönstret. Löven på björkarna slår ut, tränger fram ur knopparna som foster. Liv. Syre. Blodomloppet som aldrig stannar upp. De fina blå linjerna i ett rutnät över handens ovansida. 

Lutar mig ner. Exakt 7 meter mellan mig och den hårda asfalten. Skulle aldrig komma på tanken att bara spontant kasta mig ut såklart. Men nyfikenheten i hur asfalten skulle ta emot mig, obarmhärtigt. Något sympatiskt i mörkret ändå, det är oföränderligt.

Längtans vår. Blommorna gör människor galna. Jag vandrar med blicken ner i gatan, gruset under skorna, aldrig stanna upp. 

Jag springer för livet. Undan från allt det ni ber mig att vara. Ren. Jag är smutsig. Inuti sot och bråte, bär på en livstid, gör inte du det?

Nedanför öppnas fönster mot solljuset. Släppa in friskheten, det nya som forsar fram och tar med sig allt det gamla.

I mitt hjärta en knotig, bladlös ek. Förgreningar av förmultning i alla mina andetag. Jag är här. Världen bör se mig, men ändå inte.

Jag är här. Jag är inte som ni. Jag bär på tonvis av moln, vänder mitt ansikte mot mörkret utanför.

Aldrig mer sommar. 

Gömmer mig i min kokong 

trygghet här 

dammtussarna gör mig sällskap 

och det är slutet på tideräkningen 

men även börjar 

det går ihop på något sätt

ändå 

 

och det är blå himmel och snön gnistrar och världen är vacker men mina ögon är stängda för sådant. här inne är det svarta korpar och kala grebar, frusna fötter som inte vill känna sig för i världen utanför.

 

de säger att asfalten är torr nu

bara grus som traktorerna lämnat kvar

 

men jag bidar min tid här inne

väntar kanske på något som ska komma, jag har ingen aning om vad. Livet liksom, du vet? Det är regn och stormar och sänkta nackar.

 

det är mörkt här

och tyst

 

det sägs att jag rymmer, att jag försvinner. Det sägs att livet är en forsande å som aldrig stannar upp. Det sägs att solen är vacker men jag skyr den.

 

något tickar här inne. Dagarna. Skulle kanske ta del av dem, i mitt ide om vintern. 

faller världen

faller vi

eller krälar

kryper fram ur våra hålor

 

himmelblå

stjärnnätter

 

jag visste aldrig vad världen förväntade sig av mig

att fylla toomrummet

 

faller träden

faller skogen

faller vi

 

drömmarna som inte lämnar mig ifred

tiden som ibland tycks gå baklänges

 

jag minns alla liv inom mig

som jag levat

som är döda och begravda

som kratrar i hjärteroten

 

faller himlen

faller haven

faller vi med dem

 

till slut kanske bara mörker

till slut kanske bara ingentinget 

 

jag försöker fånga snöflingor i mina slutna händer, försöker återkalla minnet av snöflingor mot huden när jag var barn. men alla minnen är uttömda. jag är en skugga som hela tiden försvinner, förändras. om jag kunde känna solen mot den bara nacken, skorna mot gruset, fåglarna en morgon i maj. sjöns ljud mot bryggan. vassen som vajar, lukten av alger och tång. försöker greppa tag i något konkret, en skärva av något som varit.

 

men allt är flyktigt, förgängligt.

 

faller solen

faller månen

faller allt

 

till slut kanske bara jaget 

och duet

om vilka vi vet ingenting.