svalorna

Tiden ett sammelsurium 
jaktmarker som erövrats
skogar som skövlats,
kvar är ett ödelandskap.
 
inuti mig känns allt urholkat
årsringarna vet ingen början
eller något slut
mina förfäder pockar på uppmärksamhet
som om de vill att jag ska förstå något
jag omöjligen kan förstå.
 
trycker ner impulsen att bara skrika rakt ut
för vad kan annars finnas till hands
när världen brinner men min urskog står stadigt kvar.
 
hos mig brinner inga eldar
förutom i själen
hallonsnåren bakom skjulet på tomten
dina röda fingertoppar i motljus
den guldglimrande sjöbottnen som ett
fragmentariskt minne.
 
tiden har ingen början
och inget slut.
den är inte barmhärtig.
den frågar inte om lov när den
slår in en kil mellan mig
och verkligheten.
 
hjärtat pickar på
som det väl alltid gjort
fast det kanske egentligen inte borde.
 
det bor en tid i mig som inte 
är i synk med den andra verkligheten.
som att ständigt vara inuti
och utanför
men aldrig på rätt ställe.
 
jag har lärt mig något av tiden.
att den är förrädisk
manipulativ
att den i efterhand ändrar sin kostym
när jag blundar står jag på en grusväg
svalor svävar ljudlöst över mitt huvud.
i en annan tid finns något om innehåll
som min fattiga vokabulär inte vet 
att formulera.
 
att tiden går är ett tecken på flykten vi alla
står inför. 
flykten från det ofrånkomliga, alltets slut.
 
där ute brinner tusentals bränder över ensamma
kroppsdelar som förlorat sitt sammanhang
här står granskogen okuvligt fast medan mina
sammanhang dör ifrån mig som borttappade
drömmar.
 
bara tiden är konstant och här är vi, unisont 
andas vi luft från den jord vi lånat, på en stjärna
i ett oändligt ingenting, och har samvetskval 
och ångest och drömmar och längtan och lycka och 
sorg och allt som ryms inne mellan vänster och höger 
kammare, på vänster sida av ditt bröst.
 
slå då hjärtat, slå.
till vilken mening har jag inte listat ut,
men jag tror svalorna bär på svar. 

 

sagor

en liten bit av himlen, här hos mig.
en del av de gråsvarta molnen, löftena där uppe.
jag kan inte skriva längre.
det vrider sig som ormar om mina lemmar när jag försöker,
som ett motstånd.
en strejk.
revolt.
 
kanske har jag tappat alla sagor inuti bröstet
glömt tallbarsdoften en tisdag i oktober 
glömt minnena av snöflingor mot en kind för hundra år sedan
allt är förgängligt
försvinner
blir till stoft och aska.
 
men nu. vi är här, bland björkar som än en gång ska spränga luften med sina klorofylltunga knoppar. världen ska väckas till liv igen, trots mörkret som härjar i periferin. som löften om armageddon, och de som tror på något högre än detta sträcker armarna mot skyn och mässar om återuppståendelsen. om reinkarnationen, om vikten att sörja för sina synder. alla dessa människor i ständig konflikt med varandra.
 
björkskogen vet inget om konflikter, om gazaremsan, om barn som mördas och om mödrar som sedan dör av sorgen. min granskog vet ingenting om smärtan som härbärgerar oss vanliga dödliga som vandrar på de mjuka stigarna. rådjuren med sina stirrande ögon, livrädda, vet ingenting om att jag också är livrädd. om att jag också vill och behöver fly undan det som skrämmer mig.
 
trots det finns en bit av allt det vackra alldeles bredvid oss. min sons mjuka kinder mot mina handflator. en kropp intill min, ett leende, löften om en ljusare framtid. i mitt hjärta ryms hela världens glädje och sorg, och det är därför mina steg är så tunga. jag bär på moderns sorg över att ha hittat sitt barn sprängt i luften av en bomb. hur kan en femåring vara föremål för en bomb, tänkte jag då. och så såg jag bilden på den sörjande modern och jag sörjde såsom hon sörjde, nästan som ett kliande i hjärtat. mina egna barn, trygga i sina varma sängar. kärlek och sorg, lycka och förtvivlan - allt ryms inuti denna från apan nedärvda kropp. 
 
ibland är det som att synapserna krockat med varandra och lett till kortslutning. jag bär på allt, och det är tungt. jag bär på din lycka och din sorg och jag ser mer än du tror att jag ser. jag ser björken nu, nästan fullt utslagen i somrig skrud. om en vecka är modern med ett sprängt barn glömt, rubrikerna kan bara fyllas med så mycket sorg. världen går vidare, inte sant?

sova en stund

att vara i samhället är som att ständigt värja sig undan en katastrof 
orkanvindar inuti, jag drömmer mig bort till en annan realism
som inte finns och aldrig har funnits.
 
oktoberregn över mörka gator, himlen så låg att jag kan ta på den med stela fingrar
bon iver-höst, hjärtat i strupen, något som håller ett hårt grepp om mig.
 
tystnaden har lagt sig som ett täcke över staden 
gatorna tomma på liv 
ljudlöst tar sig nätterna fram 
drar mörker in över skogarna och asfalten
 
 jag ville skriva något som skulle förändra världen
som om ord skulle kunna det 
som om ord inte skulle kunna det 
 
jag värjer mig mot solljuset, det är i alltför stark kontrast
mot allt det becksvarta inuti 
det är en floskel
 
det finns ingenting jag vill ha osagt 
oskrivet
jag vänder ut och in på morfemen
försöker hitta de som bäst kan förlösa själen
 
tunnelbaneuppgångar
sopade vårgator
lärkorna som får hjärtat att rämna 
att ständigt sakna
 
odenplan 04.15, jag har gått vilse
högboskogen 2022, jag sitter fast
 
och bortom dessa ord pågår verkligheten obönhörligen
tågen åker över rälsen, fram och tillbaka över hela världens 
blandade landskap 
 
inuti mig en granskog
på ytan ett kalhygge
tänk att det ska vara så svårt 
att realisera sig själv
eller reinkarnera 
 
orden är de enda krafter som får härja fritt i mina vener
sen rinner de ut som strilande vårregn över pappret 
 
det är en bon-ivervår, det är hårt tag om strupen
det är lärkans skönsång mot ett novembergrå inre
det är livet
det är att inte vilja vara med längre 
bara sova en stund
kanske för alltid 
 

Gho

Den mätta dagen är aldrig störst
ge mig nya 
vilda drömmar
 
flygplansvingarna över tysta broar
och jag kunde aldrig ta mig härifrån 
 
staden är svart numer
känner inte igen den
gatstenar i hjärtat
 
den bästa dagen är en dag utan törst
och jag letar alltid
efter nästa fylla
 
 
hål i venerna
tomrummet inuti 
tänk om jag vore en annan 
 
stockholm i november
tunnelbaneklibb på perrongen
jag undrar var alla är på väg 
 
själv sitter jag bara fast 
mellan den tredje och fjärde gatstenen utanför min port
 
livet hade kunnat vara liljekonvaljer och slät hud
kanske hade jag då
låtit bli att krackelera 

jag är ingen kvinna

jag är ingen kvinna
jag är ett neutrum
 
jag är en kropp
av kött och blod
 
jag är ingentinget
 
jag är flyktdjuret
panikslaget
 
jag är vulkenen
som vilar
bidar sin tid
 
jag är ett tveksamt beslut
jag är ovissheten
 
jag är själen och hjärtat
bakom stängda dörrar
 
jag är nattmörkret
tomheten 
 
jag är alltet
universums kärnpunkt
 
jag är ett flyktigt sammanhang
jag är en utarmad struktur
 
jag är som morgondaggen
i augusti 
 
jag är allt det du vill att jag ska vara
men ingenting där emellan
 
jag ruvar på något 
jag vet ännu inte vad
 
jag är gatornas tystnad
och skogarnas ekon
 
jag är landet
jag är ingen kvinna
jag är en värld
 
inuti mig 
en spricka
 

...........

det kommer en dag
då sammanhangen inte längre känns självklara
då hjärtat inte vill vara
inom dessa fyra väggar
 
vill blåsa lungorna rena på luft
vill syressättas
min blick är förbi den i spegeln
hon är inte jag
hon den där som ser ut som en 
obesvarad fråga
 
böjs
bänds
under tyngden av verkligheten
 
det kommer en dag
då allt det som byggt
ditt universum 
plötsligt sprängs
som big bang
som en förlösning
 
vill vara ensam i världen
och samtidigt
aldrig vara ensam i världen
 
som ett världshav
allt i mig och samtidigt ingenting
på samma gång

---

jag är alltid
liksom fel
 
 

yesterday

surrounded
by my own madness
i swirl it around
try to escape from it
meanwhile it breaths down my neck
 
heavenly 
morning sunshine 
against your eyes
the beauty of the world 
that you don't really seem to want to know 
it's like you're denying it 
even though it's right there in front of you 
 
tried to live my life as a butterfly 
day by day, drinking the sun and 
the slowly dissapearing waterdrops 
on the lilys in the garden
 
but you know i live in yesterday
unwinding 
in despair 
the past never seems to let go 
of the stubborn hold around my heart
 
all of these breaths
like haunted ghosts filling up the lungs
 
what it's like to be alive
like fully alive 
keeping track of moments
that seems to be dripping like rain 
through my hands 
 
sometimes
all i want to do is sleep
forever
like being in a fog
unable to wake up 
 
surrounded by insanity
it slowly eats my brain
all i'm capable of 
is staring in the windshield 
back
backwards
always forevere
somehow

sönderfall

det är höst igen
för hundrade gången
brandgula löv
stövlar som klyver vattenytan
regnpölarna
universom som gråter
 
om jag bara kunde vara lite mer
som du 
ha lite tillförsikt
inuti är det åskmoln och blixtar
något som försöker tränga upp ur mig
och som jag trycker ner
 
asfalten sprucken
grådassiga byggnader
har inte sett solen på ett decennium
doften av din nacke
gömmer mig i allt det jag känner till
 
vill ändå fly till stadsgränsen
väga med fötterna över kanten
tränga mig ur
ömsa skinn
 
gatorna är tysta
inte ens ett ljus i betonghusens fyrkantiga hålor
 
ta mig hårt
någon annanstans
till en annan verklighet
ur alla mina sammanhang
 
om jag bara kunde vara 
lite mer som man ska
sval
trygg
inte en orkan som river upp grunden från marken
inte en vulkan som plötsligt exploderar
 
det är höst nu
för hundrade gången
regnet och tyngden och gråskalan
allt det där 
som söndrar, du vet.

katastrofen

hjärteroten
sorgkällan
djup som jordens kärna
 
hela jag skaver
det är som ett inferno
att andas
att leva på
som om ingenting hänt
när precis allt har hänt 
 
hur kan världen fortfarande stå pall
inte rämna? 
 
hur kan solen gå upp ännu en morgon
jorden borde utplånas
som hjärtat
syret som tagit slut 
 
där liv funnits
finns inget kvar
 
jag ser inte min egen spegelbild längre
står fånigt och vinkar mot det som brukat vara jag
jag skulle kunna skriva att jag är en spillra
men det är klyschigt
har svårt för floskler
de är för urtvättade
 
huden sitter för tight
jag kan inte andas
det är som lava
väller fram över det som varit fyra trygga väggar
jag är på väg att växa ur 
det här sammanhanget
som anden i lampan, du vet
brer ut sig där han får plats 
 
livet är för trångt, de här smala fingrarna längs dörrkarmarna
något brister och är för alltid förstört
imploderande
det är något inuti mig som håller på att hända
 
en annalkande katastrof 
en tickande bomb. 

obscurité

så många känslor i kroppen
och utanför
som födslovärkar
arvsrätt
kramper i kroppen
konvulsioner
 
letar irrande med blicken mellan de täta granarna i skogen. försöker att fånga solen där borta, värmen mot kinden. kroppen stelnar till inför blickarna, paralyserad inför livet som rinner som sand mellan fingrarna. jag har älskat dig hårt, intensivt, velat att du ska penetrera alla hålrum som min kropp besitter, fylla något slags tomrum. människan är i slutändan alltid ensam, som att rapa upp gårdagens mat. spindelnät, virrvarr, så många känslor i nervtrådarna mellan hjärnan och fingertopparna.
 
världen briserar nu, hör du den? massakern, eldarna, strömmen. alla liv i  mig som levats, alla som ska leva. så många känslor i strupen som vill ut. jag gör mitt bästa för att täppa till dem men det går dåligt. jag tittar ut genom fönstret vars gångjärn är nära att svika, tittar ut på aprilträden med knoppar som när som helst exploderar. sjövatten, himmelblå. utanför sjunger fåglarna, naturen tar över igen.
 
det är som värkar i mellangärdet, av all morfologi som vill breda ut sig på det vita pappret. jag har älskat villkorslöst. jag har älskat utan regler.
 
det finns så mycket i mig som är mänskligt i mig och som är mänskligt i dig och vad vi än bär på så tror jag min tomhet liknar din. tror att björkarnas exploderande knoppar liknar de explonsioner inom mig som väntar på att brisera. slå ut som ungbjörken. leta sig till en sommarvarm sötvattensjö.
 
så många känslor i mig
och utanför
så mycket som tenderar att väckas till liv
så många svarta hål
som du bär på
som jag bär på
 
ut genom fönstret nu.
världen utanför den här världen, vid sjögränsen, vid vattenbrynet, vid stadsgränsen, i mörka granskogen. människa, kvinna, inuti, utanpå. känslorna ett kladdigt nät av allt inom mig som fortsätter implodera. 

Tiden sammanfogas 
Länkas samman
Då och nu
Minns ingen skiljelinje 
Minns inte när jag var
Och hur jag blev
Hårtestarna desamma
Likaså födelsemärket på den högra kinden
Känner med ett pekfinger över näsans krökning 
Är ändå en helt annan 
Händerna om kroppen
Barndomen jag rymde ifrån
Som jag nu försöker jaga ikapp
Krampaktigt


Spring

Spring för livet.
Känn muskler och ligament strama. Det ena benet framför det andra, korsa stadsgränser, landsgränser. 

Jag blickar ut genom fönstret. Löven på björkarna slår ut, tränger fram ur knopparna som foster. Liv. Syre. Blodomloppet som aldrig stannar upp. De fina blå linjerna i ett rutnät över handens ovansida. 

Lutar mig ner. Exakt 7 meter mellan mig och den hårda asfalten. Skulle aldrig komma på tanken att bara spontant kasta mig ut såklart. Men nyfikenheten i hur asfalten skulle ta emot mig, obarmhärtigt. Något sympatiskt i mörkret ändå, det är oföränderligt.

Längtans vår. Blommorna gör människor galna. Jag vandrar med blicken ner i gatan, gruset under skorna, aldrig stanna upp. 

Jag springer för livet. Undan från allt det ni ber mig att vara. Ren. Jag är smutsig. Inuti sot och bråte, bär på en livstid, gör inte du det?

Nedanför öppnas fönster mot solljuset. Släppa in friskheten, det nya som forsar fram och tar med sig allt det gamla.

I mitt hjärta en knotig, bladlös ek. Förgreningar av förmultning i alla mina andetag. Jag är här. Världen bör se mig, men ändå inte.

Jag är här. Jag är inte som ni. Jag bär på tonvis av moln, vänder mitt ansikte mot mörkret utanför.

Aldrig mer sommar. 

Innan våren

Gömmer mig i min kokong 
trygghet här 
dammtussarna gör mig sällskap 
och det är slutet på tideräkningen 
men även börjar 
det går ihop på något sätt
ändå 
 
och det är blå himmel och snön gnistrar och världen är vacker men mina ögon är stängda för sådant. här inne är det svarta korpar och kala grebar, frusna fötter som inte vill känna sig för i världen utanför.
 
de säger att asfalten är torr nu
bara grus som traktorerna lämnat kvar
 
men jag bidar min tid här inne
väntar kanske på något som ska komma, jag har ingen aning om vad. Livet liksom, du vet? Det är regn och stormar och sänkta nackar.
 
det är mörkt här
och tyst
 
det sägs att jag rymmer, att jag försvinner. Det sägs att livet är en forsande å som aldrig stannar upp. Det sägs att solen är vacker men jag skyr den.
 
något tickar här inne. Dagarna. Skulle kanske ta del av dem, i mitt ide om vintern. 

allt

faller världen
faller vi
eller krälar
kryper fram ur våra hålor
 
himmelblå
stjärnnätter
 
jag visste aldrig vad världen förväntade sig av mig
att fylla toomrummet
 
faller träden
faller skogen
faller vi
 
drömmarna som inte lämnar mig ifred
tiden som ibland tycks gå baklänges
 
jag minns alla liv inom mig
som jag levat
som är döda och begravda
som kratrar i hjärteroten
 
faller himlen
faller haven
faller vi med dem
 
till slut kanske bara mörker
till slut kanske bara ingentinget 
 
jag försöker fånga snöflingor i mina slutna händer, försöker återkalla minnet av snöflingor mot huden när jag var barn. men alla minnen är uttömda. jag är en skugga som hela tiden försvinner, förändras. om jag kunde känna solen mot den bara nacken, skorna mot gruset, fåglarna en morgon i maj. sjöns ljud mot bryggan. vassen som vajar, lukten av alger och tång. försöker greppa tag i något konkret, en skärva av något som varit.
 
men allt är flyktigt, förgängligt.
 
faller solen
faller månen
faller allt
 
till slut kanske bara jaget 
och duet
om vilka vi vet ingenting. 

RSS 2.0