-

mitt öde är utmätt.

den sträva huden i mina handflator fräts bort mot en obarmhärtig sol, lövverket hånar mig där det sträcker sina klorofylltäta blad mot en djupblå himmel. asfalt mot barfotafötter. landsgränser. tusentals människor i ångest som skrider på blanka marmorgolv, som lucior.

ovanför molnen i iskylan, froststjärnorna mot fönstret. drömmen om att förintas där och då, enbart explosionen som ett avlägset eko.

jag har drömt drömmar om evigheten och du tar försiktigt bort en hårslinga från mitt ansikte och jag blundar
becksvart-

minnen är till för att döda och sorger är till för att bära på och drömmar är till för att krossas och det är cyniskt, säger du, grabbar en narig hand om min nacke och trots att det gör ont så säger jag ingenting.

allt det kantiga mot allt det i mig som är som bomull, som om världen utplånar mig på just den här trottoaren, som är den en giljotin, som skrattar orions bälte där uppe och mänskligheten gör ingenting-

ett förbund mellan gazaremsan och mig. eller mellan mig och gazaremsan. tittar på bilder på blödande barn i timmar och gråter tills jag får lägga mig i ångesställning- driva en annan död ur kroppen.

jag har skrivit om allt som är för mycket symbolik att parera, håller mina egna händer ovarsamt om halspulsådern,

det är liv där inne-

mitt öde är utmätt.

den är vansklig, den här vägen jag vandrar. inga metaforer får plats. det stilla mörkret tecknar silhuetter som avtecknar sig mot gatlyktor, ett ensamt rekviem,

den inbillade sjuka.

och alla bokstäver som når upp från mitt gomsegel vill sträva uppåt och teckna rörelser mot universum där uppe, en större kraft än de slitna skosulorna mot den våta marken, de slutna ögonen, luftfuktigheten i hårfästet.

jag håller armarna om kroppen, förbannar mig själv för mörkret som satt sig som svårtydda monument innanför min hud

jag viskar att jag vill ut, att jag har en röst, att mitt bröst vill känna luft mot lungorna.