sova en stund

att vara i samhället är som att ständigt värja sig undan en katastrof 
orkanvindar inuti, jag drömmer mig bort till en annan realism
som inte finns och aldrig har funnits.
 
oktoberregn över mörka gator, himlen så låg att jag kan ta på den med stela fingrar
bon iver-höst, hjärtat i strupen, något som håller ett hårt grepp om mig.
 
tystnaden har lagt sig som ett täcke över staden 
gatorna tomma på liv 
ljudlöst tar sig nätterna fram 
drar mörker in över skogarna och asfalten
 
 jag ville skriva något som skulle förändra världen
som om ord skulle kunna det 
som om ord inte skulle kunna det 
 
jag värjer mig mot solljuset, det är i alltför stark kontrast
mot allt det becksvarta inuti 
det är en floskel
 
det finns ingenting jag vill ha osagt 
oskrivet
jag vänder ut och in på morfemen
försöker hitta de som bäst kan förlösa själen
 
tunnelbaneuppgångar
sopade vårgator
lärkorna som får hjärtat att rämna 
att ständigt sakna
 
odenplan 04.15, jag har gått vilse
högboskogen 2022, jag sitter fast
 
och bortom dessa ord pågår verkligheten obönhörligen
tågen åker över rälsen, fram och tillbaka över hela världens 
blandade landskap 
 
inuti mig en granskog
på ytan ett kalhygge
tänk att det ska vara så svårt 
att realisera sig själv
eller reinkarnera 
 
orden är de enda krafter som får härja fritt i mina vener
sen rinner de ut som strilande vårregn över pappret 
 
det är en bon-ivervår, det är hårt tag om strupen
det är lärkans skönsång mot ett novembergrå inre
det är livet
det är att inte vilja vara med längre 
bara sova en stund
kanske för alltid