-

så många känslor i kroppen

och utanför

som födslovärkar

arvsrätt

kramper i kroppen

konvulsioner

 

letar irrande med blicken mellan de täta granarna i skogen. försöker att fånga solen där borta, värmen mot kinden. kroppen stelnar till inför blickarna, paralyserad inför livet som rinner som sand mellan fingrarna. jag har älskat dig hårt, intensivt, velat att du ska penetrera alla hålrum som min kropp besitter, fylla något slags tomrum. människan är i slutändan alltid ensam, som att rapa upp gårdagens mat. spindelnät, virrvarr, så många känslor i nervtrådarna mellan hjärnan och fingertopparna.

 

världen briserar nu, hör du den? massakern, eldarna, strömmen. alla liv i  mig som levats, alla som ska leva. så många känslor i strupen som vill ut. jag gör mitt bästa för att täppa till dem men det går dåligt. jag tittar ut genom fönstret vars gångjärn är nära att svika, tittar ut på aprilträden med knoppar som när som helst exploderar. sjövatten, himmelblå. utanför sjunger fåglarna, naturen tar över igen.

 

det är som värkar i mellangärdet, av all morfologi som vill breda ut sig på det vita pappret. jag har älskat villkorslöst. jag har älskat utan regler.

 

det finns så mycket i mig som är mänskligt i mig och som är mänskligt i dig och vad vi än bär på så tror jag min tomhet liknar din. tror att björkarnas exploderande knoppar liknar de explonsioner inom mig som väntar på att brisera. slå ut som ungbjörken. leta sig till en sommarvarm sötvattensjö.

 

så många känslor i mig

och utanför

så mycket som tenderar att väckas till liv

så många svarta hål

som du bär på

som jag bär på

 

ut genom fönstret nu.

världen utanför den här världen, vid sjögränsen, vid vattenbrynet, vid stadsgränsen, i mörka granskogen. människa, kvinna, inuti, utanpå. känslorna ett kladdigt nät av allt inom mig som fortsätter implodera. 

Länkas samman

Då och nu

Minns ingen skiljelinje 

Minns inte när jag var

Och hur jag blev

Hårtestarna desamma

Likaså födelsemärket på den högra kinden

Känner med ett pekfinger över näsans krökning 

Är ändå en helt annan 

Händerna om kroppen

Barndomen jag rymde ifrån

Som jag nu försöker jaga ikapp

Krampaktigt

Känn muskler och ligament strama. Det ena benet framför det andra, korsa stadsgränser, landsgränser. 

Jag blickar ut genom fönstret. Löven på björkarna slår ut, tränger fram ur knopparna som foster. Liv. Syre. Blodomloppet som aldrig stannar upp. De fina blå linjerna i ett rutnät över handens ovansida. 

Lutar mig ner. Exakt 7 meter mellan mig och den hårda asfalten. Skulle aldrig komma på tanken att bara spontant kasta mig ut såklart. Men nyfikenheten i hur asfalten skulle ta emot mig, obarmhärtigt. Något sympatiskt i mörkret ändå, det är oföränderligt.

Längtans vår. Blommorna gör människor galna. Jag vandrar med blicken ner i gatan, gruset under skorna, aldrig stanna upp. 

Jag springer för livet. Undan från allt det ni ber mig att vara. Ren. Jag är smutsig. Inuti sot och bråte, bär på en livstid, gör inte du det?

Nedanför öppnas fönster mot solljuset. Släppa in friskheten, det nya som forsar fram och tar med sig allt det gamla.

I mitt hjärta en knotig, bladlös ek. Förgreningar av förmultning i alla mina andetag. Jag är här. Världen bör se mig, men ändå inte.

Jag är här. Jag är inte som ni. Jag bär på tonvis av moln, vänder mitt ansikte mot mörkret utanför.

Aldrig mer sommar.