-

det finns en kärna inuti mig som är överallt.

och om du ringer mig om trehundra år, när du äntligen växt upp, kommer jag inte att svara, jag springer upp och nerför trappor i alldeles för höga klackar som gör ont,

och emellan de här ensliga gatorna finns hela världens gator, paris nacknockar, stockholms stenfasader, gamla stan, kärleken i mitt liv,

att det ska vara så svårt att andas, ta fotriktiga steg framåt eller bakåt,

det finns en kärna inuti mig som är överallt, och för varje sagt ord ur min bröstkorg önskar jag plötsligt något annat,

drömmarna, det är dem; subjektiva. liven inuti mig, missödena, de felaktiga valen, ständigt de felaktiga valen.

och om du ringer mig om femhundra år då du lärt dig att bli människa igen, så skulle jag önska att jag aldrig tagit mig härifrån och lärt mig något om livet,

mörka tunnelbanor, djurgårdsfärjan, jag skulle använda varenda stockholmsk gata inuti min handflata för att överleva den här granskogen, de fläckiga älskandena som liksom penetrerat mina luftrör, som att de blivit alldeles, alldeles rostiga-

och jag ska sakna stockholm för alltid. och jag ska sakna sandviken för alltid. och jag ska älska dem båda såsom jag aldrig lärt mig att älska någonting annat,

och det finns en kärna inuti mig som finns överallt, som finns emellan trappstegen, i källaren på östermalms mest undangömda antikvitetsbutik, som finns i storsjövattnet, under ytan, och att jag vill flyga över parisiska, thailändska, londonska, stockholmska eller sandvikska hustak, tränga in i alltihop,

eftersom livet är en måndag till en fredag, och att jag behöver en hand nära i allt det där,

och det kom sig att jag blev bortblekt i kallvintern, det har snöat i femtontusen år minst, och jag ser inte längre ut genom fönstren.

det finns en kärna i mig som är överallt, och alla somrar har regnat bort, alla oktobervindar har pustat mina ögon över andra världshav, jag minns inte längre silkeshuden på mina skuldror, bara den förnedrande synden, det där i att vara människa,

det finns en kärna:

och paradoxalt nog så har jag släpat mina redan trötta fötter över hela världen, från platsen i den mörka soffan och sedan tillbaka igen, och man saknar alltid det man inte har, och man saknar alltid det man redan förlorat, man saknar det man varit, eller det man aldrig kommer att bli, den man aldrig kommer att älska,

och det finns bokstäver jag fortfarande inte uttalar, som stockningar i halsen, klarabergsviadukten, gryning, försommarmorden inuti hjärtat, och björklöven. jag har vridit tiden tio år tillbaka och kan inte vakna om morgnarna längre,

nattdjuren viskar, jag med, jag hör den oupphörligen, och sandviken, tristess, grantopp, häststöv, östermalmskaféer, strindbergska efterlämningar då jag läser innehållsförteckningar på de stressade fötterna som väntar innerstadsbussarna vid kungliga biblioteket, och vasaparken, trädkronor, varma tunnelbanor, kalla perronger längs blåa linjen,

och jag vet ingenting om mig själv längre.

och jag vet ingenting om mig själv längre.

det är sommar igen. och snart vinter, kanske. jag var på en kyrkogård förra veckan och promenerade runt bland gravstenar, välskötta gräsmattor och nysatta blombuketter. julivärme, jag bränner mig på axlarna av solen, jag har en tanke om att jag ska bli brunare än aldrig förr, bara som ett bevis på hur otroligt mycket jag varit ute. jag saknar stockholm, ed andra ord är allt som vanligt. men jag går runt som i ett slags dimma. jag vill skriva en bok, vet ibland inte vem jag är när jag står framför spegeln om morgnarna, vill bo i sjövattnet, räds oktober och tror att dagarna blir längre bara för att jag vägrar sova. med andra ord, allt är som vanligt eller ingenting är som vanligt-

det finns någonting i tanters mjuka kinder som gör mig till mycket mer människa. någonting i skallrande löständer och skrovliga handflator som gör mig alldeles till mig själv, jag är tacksam för det.