-

och jag vet ingenting om mig själv, tydligen. det måste vara någon annan som rumsterar i min kropp för mina tankar, känslor är inte längre mina. men jag bryr mig inte längre om att jag svävar en meter ovan mark, kemikalier hjälper mig att se träden brandgula, att få mig att skratta hejdlöst till dålig sitcom i timtals. men jag vet ingenting om mig själv, tydligen. om det här med att må bra eller inte. hur fan vet man?

men jag har alltid levt mer för andra,
och jag skulle aldrig ta några smärtsamma steg bakåt till en tid med ett annat jag;
för vad är det egentligen? vet man nånsin?

FÖRRESTEN:
när jag var barn. mormors hallonbuskar. knäna smutsiga av sand.
klätterträdsbark mot mjuka händer, julaftnar.
men förutom det,
är jag blank.

och det måste vara någon liten kvarbliven styrka som gömt sig i något av hålrummen i mitt hjärta,
som lyckats ta  skydd när det mesta andra liksom blivit stoft.
det måste vara en liten kvarbliven styrka med en hårt knuten näve, för den viskar ilsket till mig om nätterna,
att jag är värd bättre än såhär.
den där lilla styrkan bygger upp någonting nu, någonting inuti som är nytt och ljust,
och med arga små nävar ska den där lilla styrkan skydda mig mot det som försöker dissekera mig;
det finns en liten kvarbliven styrka i mig som låter mig veta mitt värde.
och det är större än du tror.