-

"då var det en gran, han utsåg mig. han var jämnhög med mig, och vacker och grön.
jag stannade och beundrade honom och sade de ömmaste saker. han blev alltid glad
när jag kom, som farmor, och till skillnad från henne hade han inga synder att tänka på
eller varna för, han visste något annat, och detta andra blev mer och mer omfattande.
ljus, vatten, stjärnor, daggmask, hästar, hela byn, allt, allt. från jordens djup till himlens
höjd, men det var utan ord, det var hemligt. och trots att denna kännedom var ytterst
lockande, var det detta villkor jag skyggade för: ordlösheten.

jag hade att välja mellan granens samvett, att låta mig förträdas eller att lära mig alfabetet
och bli som folk. det var kanske mitt livs svåraste val. hur jag bestämde mig minns jag inte, bara att.
och jag kan se avskedet som det måste göras, och jag kan höra det efter decennier, då jag stod och gjorde slut så att spotten rök.

jag skulle förmodligen ha träffat samma val igen, om jag fått leva om mitt liv

men när jag möter ett autistiskt barn, ser jag ett annat val som hade kunnat vara mitt.
anar jag att ett samvett finns som inte tål bokstävernas slutsatser".


jag älskar sara lidman. jag fullkomligt älskar allt hon säger, allt hon skriver, allt hon står för.
(eller sade, skrev, stod för, men det låter så sorgligt).

men:

jag åker till london om en vecka. det hjälper.

jag sitter med strindbergs röda rummet-dialog framför mig. jag försöker att ta ut nexusklyvningar, trots att jag inte ens är helt säker på vad en nexusklyvning är. jag vet inte om det är skratten eller gråten jag har i halsen.

fotoalbum från min brusande ungdom på facebook blir bara lite för mycket, jag vill faktiskt inte sitta med näsan i en grammatikbok nio timmar om dagen, jag vill faktiskt inte att det ska vara mitt liv. den frigjorda bohemen i mig revolterar, vill komma närmare lukten av träden, sigur ros i öronen, mitt huvud dunkar av all akademisk text.

jag tror att det är gråten jag har i halsen, jag struntar i efterställda perfektparticiper, som en tioåring vill jag vara igen, och sätta mig i en ponnybox, borra ansiktet i hästpälsen.

ge mig bara lite ledighet, ett thailändskt hav, en orosfri sömn. ingenting mellan mig och himlen, hur flummigt det än må låta.