-

okej, jag har shoppat lite för mycket för den allmänna hälsan.
men kom hem med fina ting från weekdays mtwtfss och mockaväska med fransar! det är käckt.
jag har annars hängt runt som en annan slacker och struntat i kursens sista två romaner.
det känns bra. monteliusberget med vin till midnatt och vasaparken med filtar känns fetare.
och hundhäng med viola i sjöstan. det är finare. bättre. känns som ett bra val.
i helgen åker jag till sandviken. då ska jag också mest vara en slacker.
jag brukar börja med sådant nu i juni, sen kör jag på tills augusti.
så förvänta er inga stordåd från min sida.

och som att stockholm går i bakåtsträvanden.
tunnelbaneuppgångarnas trappor är desamma, där jag satt mina fötter
så många gånger förut,
med olika fläckar under skorna, bultande smärtor under handflatorna.

än en gång syrentid.
och en massa jävla sanningar som aldrig blir sagda,
floskler som sjok av dimma över hjärnan,

snustorra gator som vill bli klivna på men som inte tillåts,
hur många nätter och drömmar om södermalm som helst-

och vore du samma då?
som vore du ett bakåtsträvande?

jag kan inte gå tillbaka,
just för att stockholm är detsamma, och busslinjen där däcken rispar asfalten
från ditt hem till mitt hem, är just desamma,

och hur det finns en oändlighet i det.
hur sådant aldrig förändras,
vilka revolutioner som helst
som satt världshav mellan dina
och mina
fingrar.

och som att jag är ett bakåtsträvande,
som att klockorna går baklänges och jag drömmer samma infantila drömmar
såsom förr, såsom sommarnätter långt innan,
hur många gryningar jag såg då

men tid är förgänglig, otvekbart.

samma
armar
ivrigt lindade
runt samma kropp

i samma stad där solen alltid lyser över slussen i gryning-
för det har jag sett,
och någon sorts gud vet
att jag känt till den allra längsta spets
på min sargade hjässa,

att jag inte kan åka den bussen mer
varken dit eller hem,
såsom bakåtsträvandet
är så infernaliskt just så,
att jag blir lite trasig då.

yes! jag lyckades få två överblivna biljetter till "i väntan på godot" på stadsteatern på torsdag.
konstnärlighet i all ära,
men stolt ytlig är jag då jag inte tycker att det är fy skam med persbrandt i huvudroll. jäklarns snygg, alltså.

annars skitjobbigt pass på friskis, och hälsan sprudlar.
ägg och melon och sånt. som man mår bra av.

dagsverke som främjar den självuppfyllande profetian.
jag vet, sånt som inte traffickutsatta barn i asien eller hivdrabbade barn i afrika vet något om.
men mina tankar finns hos dem också, för mellanvägen mellan att jag får finnas för mig själv,
och samhällsansvaret i att jag måste finnas för dem.
någon dag ska jag göra mer än att tänka på dem och skänka någon fjuttig hundring i månaden.
någon dag, det har jag lovat mig själv.

(rubriken! rubriken! lyssna!)

jag tycker om när det småregnar utanför och man ligger nerbäddad bland filtar och läser.
jag har fått nytt hopp om en tomatplanta på balkongen, det känns fint.
gårdagen med filtar i vasaparken och halvsovande titta upp i gliporna i lövverken,
spontan översovning i sundbyberg med starkt kaffe.
en spontan visit på stadsteatern, där jag numer verkar spendera min lediga tid och mina överblivna pengar.
moderna museet  och en eftermiddagsbuss hem,
saker och ting går fint nu,
det är fint.

jag har tagit en ledigdags välbehövliga promenad idag.
jag började i gamla stan, till vilken jag visserligen tog tunnelbanan, men jag hade många meter framför mig.
i gamla stan gillar jag att gå tyska brinken så långt upp man kan, tills man kommer till ett litet torg just där
en annan gata tar vid som jag inte minns namnet på. där uppe står präktiga träd som kastar skuggor på
väggarna. det ser så vackert och lite vemodigt ut med grenens och lövens skuggor dansande mot fasaden.
sedan gick jag nedåt mot slottet, och slingrade omkring i små gränder ett tag. väl nere vid vattnet styrde jag
kursen mot skeppsholmen, och jag tycker mycket om att titta på båtar. det ser så mycket saltkråkan ut, och
nästan kan man känna bräckt vattensmak i munnen. nu vet jag inte hur vattnet smakar vid hamnen i gamla stan,
men jag tänker mig en blandning av sött och salt (som i en annan gammal stockholmsdänga).
bron till skeppsholmen är vacker, och tar man promenadstigen vid vattnet finns där små murkna bänkar att sitta på.
det gör just inget att de är murkna, nästan hör det till de gamla husen bredvid skeppsholms kyrka, och de lummiga
gamla träden runtomkring.
här satte jag mig att vila litet, mest för att blunda och lyssna på ljudet av vatten och fiskmåsar och titta högt, högt
uppåt södermalmsnockarna på andra sidan vattnet.
nu brukar jag ta en liten omväg för att se ännu flera båtar. jag går vägen vid vattnet runt hela skeppsholmen så jag får se alla båtar, och sedan tillbaka igen över skeppsholmsbron för att gå invid hamnen ännu längre längs med den gamla
spårvagnsrälsen mot djurgården. väl framme tar jag mig över djurgårdsbron också, men den är inte lika fin
som skeppsholmsbron tyvärr. men så fort nordiska muséets väldiga exteriör blir synlig så blir jag alldeles varm i
hjärtat, bland annat för att de på nordiska muséet har originalutkast av strindberg, sådana som inte ens kungliga
biblioteket har. sedan fortsatte jag bort mot skansen och blev varm i hjärtat lite till av alla små uppspelta barn med
sockervadd i händerna och grönvita kepsar från gröna lund. när jag tagit ett varv runt djurgården så började fötterna
ömma lite, men det var ju en välsignad tur att jag i gamla stan svängt in på body shop och köpt lite vårdande produkter
för diverse ledor och mödor.
sedan gick jag raka spåret hem.
jag kom på när jag gick och gick, dels hur glad jag är att ha ben som kan gå och gå,
och att jag alltså ska sluta med att gnälla över saker som huvudvärk eller att man helt enkelt vaknat på fel sida.
dels kom jag på hur vackert stockholm är, och hur det är som en liten kompis.
jag blir alldeles upprymd, uppfylld, genomsyrad på sådana här promenader, och det känns ju alldeles övermäktigt
härligt. ibland tror jag att jag inte låter stockholm veta hur mycket jag tycker om 'et. det ska jag sluta med.
jag gillar dig, sthlm!