jag är ingen kvinna
jag är ingen kvinna
jag är ett neutrum
jag är en kropp
av kött och blod
jag är ingentinget
jag är flyktdjuret
panikslaget
jag är vulkenen
som vilar
bidar sin tid
jag är ett tveksamt beslut
jag är ovissheten
jag är själen och hjärtat
bakom stängda dörrar
jag är nattmörkret
tomheten
jag är alltet
universums kärnpunkt
jag är ett flyktigt sammanhang
jag är en utarmad struktur
jag är som morgondaggen
i augusti
jag är allt det du vill att jag ska vara
men ingenting där emellan
jag ruvar på något
jag vet ännu inte vad
jag är gatornas tystnad
och skogarnas ekon
jag är landet
jag är ingen kvinna
jag är en värld
inuti mig
en spricka
...........
det kommer en dag
då sammanhangen inte längre känns självklara
då hjärtat inte vill vara
inom dessa fyra väggar
vill blåsa lungorna rena på luft
vill syressättas
min blick är förbi den i spegeln
hon är inte jag
hon den där som ser ut som en
obesvarad fråga
böjs
bänds
under tyngden av verkligheten
det kommer en dag
då allt det som byggt
ditt universum
plötsligt sprängs
som big bang
som en förlösning
vill vara ensam i världen
och samtidigt
aldrig vara ensam i världen
som ett världshav
allt i mig och samtidigt ingenting
på samma gång
---
jag är alltid
liksom fel
yesterday
surrounded
by my own madness
i swirl it around
try to escape from it
meanwhile it breaths down my neck
heavenly
morning sunshine
against your eyes
the beauty of the world
that you don't really seem to want to know
it's like you're denying it
even though it's right there in front of you
tried to live my life as a butterfly
day by day, drinking the sun and
the slowly dissapearing waterdrops
on the lilys in the garden
but you know i live in yesterday
unwinding
in despair
the past never seems to let go
of the stubborn hold around my heart
all of these breaths
like haunted ghosts filling up the lungs
what it's like to be alive
like fully alive
keeping track of moments
that seems to be dripping like rain
through my hands
sometimes
all i want to do is sleep
forever
like being in a fog
unable to wake up
surrounded by insanity
it slowly eats my brain
all i'm capable of
is staring in the windshield
back
backwards
always forevere
somehow
sönderfall
det är höst igen
för hundrade gången
brandgula löv
stövlar som klyver vattenytan
regnpölarna
universom som gråter
om jag bara kunde vara lite mer
som du
ha lite tillförsikt
inuti är det åskmoln och blixtar
något som försöker tränga upp ur mig
och som jag trycker ner
asfalten sprucken
grådassiga byggnader
har inte sett solen på ett decennium
doften av din nacke
gömmer mig i allt det jag känner till
vill ändå fly till stadsgränsen
väga med fötterna över kanten
tränga mig ur
ömsa skinn
gatorna är tysta
inte ens ett ljus i betonghusens fyrkantiga hålor
ta mig hårt
någon annanstans
till en annan verklighet
ur alla mina sammanhang
om jag bara kunde vara
lite mer som man ska
sval
trygg
inte en orkan som river upp grunden från marken
inte en vulkan som plötsligt exploderar
det är höst nu
för hundrade gången
regnet och tyngden och gråskalan
allt det där
som söndrar, du vet.
katastrofen
hjärteroten
sorgkällan
djup som jordens kärna
hela jag skaver
det är som ett inferno
att andas
att leva på
som om ingenting hänt
när precis allt har hänt
hur kan världen fortfarande stå pall
inte rämna?
hur kan solen gå upp ännu en morgon
jorden borde utplånas
som hjärtat
syret som tagit slut
där liv funnits
finns inget kvar
jag ser inte min egen spegelbild längre
står fånigt och vinkar mot det som brukat vara jag
jag skulle kunna skriva att jag är en spillra
men det är klyschigt
har svårt för floskler
de är för urtvättade
huden sitter för tight
jag kan inte andas
det är som lava
väller fram över det som varit fyra trygga väggar
jag är på väg att växa ur
det här sammanhanget
som anden i lampan, du vet
brer ut sig där han får plats
livet är för trångt, de här smala fingrarna längs dörrkarmarna
något brister och är för alltid förstört
imploderande
det är något inuti mig som håller på att hända
en annalkande katastrof
en tickande bomb.