- -

13.06.09

axlad i rosettkavaj, roxy second hand i camden, london. favoritskjortan från beyond retro, london. jeanskavaj hittad på någon vind, carin wester och velour. jodhpurs från stallet. en gång var jag på fest i brick lane på sena, sena natten. av någon anledning stod upprivna säckar med kläder i en korridor. av någon anledning satte vi oss i klädhögen och drack körsbärsvin som av någon anledning smakar bättre i england. jag fick med mig två klänningar och en sko ur den där klädhögen. suspektheten är ju också fin att minnas--

2009-06-13 @ 21:48:02 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

det spelar ingen roll hur många gånger du säger kom när jag en gång gått

och kunde jag sätta bokstäver på alltihop skulle jag göra det skulle jag tala om regnet mot huden skulle jag tala om kyssen bakom bokhyllan billybokhyllan ikeamekkat varligheten i att aldrig vilja bli vuxen för att mammas famntag är alldeles för mjukt och jag skulle kunna ljuga och säga att jag en gång älskat dig men jag har aldrig älskat dig bara dig naken intill mig naken och som om det fanns några morgondagar efter vinfyllan lördag kväll då hela jävla stockholm står i motljus finns inget jävla sen då finns bara alla gånger vi vandrat kullerstenar hem och jag vet att jag ska vakna rödsprängd på dina knottriga lakan fanns du eller fanns jag det spelar egentligen ingen roll men kunde jag bara sätta bokstäver på alltihopa kunde jag nog äntligen känna hjärtat vibrera tretaktigt inne i bröstkorgen och kunde jag någonsin bli lite jävla HEL kunde jag någonsin inte öppna ytterdörren till dig och jag minns precis alltihop om bussar och bakåtsträvanden och illusionen i att alltid finnas till för andra men aldrig för sig själv och kunde jag bara sätta bokstäver på dina armar runt mina armar så kunde jag nog förlösa mig själv i alla fall litet men nu:

mina skränande lungor över gatan

invid avloppet

och mina fötter som skulle lära sig att gå har stannat

där jag aldrig skulle ha tillåtit dem-

om mitt liv vore ett helt annat

2009-06-13 @ 20:29:10 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

i will long to see that day

lyssnar mest på:

sigur rós senaste

läser mest:

moa martinsson

längtar mest till:

det här är storslaget tillsammans med beiruts "postcards from italy". det kommer alltid att vara sommar.

2009-06-12 @ 22:51:44 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

stöttepelaren

för det är juni. böckerna samlar damm i hyllan men jag har lovat mig själv att läsa under sommaren trots att orden står som ett virrvarr i mitt huvud. min vän johan har hittat sture dahlströms okände författarkompis henry högberg, som inte blivit utgiven på över 40 år och nu ska vi hitta anledningen till det. för det är tydligen alldeles magnifikt. och den tidiga-juni-ölen i gamla stan, de svala gatorna, kullersten under fötterna och vreeswijk på väggarna. det finns något dansant i sommargatorna, i staropramen en onsdag. imperietlåtar framförda i modern tappning på hornstull strand och svettigheten i den gamla politiken, de gamla rävarna som blivit gråa i skägget men som nog vättes i ögonen för den ölsmakande uppskattningen. västerbron efter midnatt, vattnet blänkande mot mina ögonlock. det finns ett hem i vasastan, gatorna utnötta och något alldeles gement i glasskioskens köer då vasaparken är belamrad. jag blickar mot trädkronor som sipprar solljus och det alldeles för invanda frågetecknet lyckas långsamt suddas ut: det finns något alldeles sant i det forcerade självskapandet. som vore jag en vaxduk varpå jag kan måla mig fram till mig själv. det finns någonting i rynkiga kinder mot mina släta som gör mig till mer människa, och jag vill alltid utgå från det fina i människan. det finns så mycket cynism, som människor bär på som törnekronor, som vore den deras skuld. jag vill ha ett rättvist samhälle där alla människor har lika mycket pengar att röra sig med och där alla människors arbete värderas lika. eftersom ju människor är lika mycket värda, allihop. de är värda lika mycket som djuren. och som skogen. vi är allihop ett allt.
och då slutar vi äta varandra, mentalt och fysiskt. ger vårt hem till de som inte har något, för det är bara genom öppnandet av de sedan länge slutna marginalerna vi når fram till andra och oss själva. bara genom förståelsen i fortblivningen genom andra. min hand ska finnas till för dig och din ska finnas till för mig. sedan är resten inte så svårt. så ser min subjektiva realism ut, kalla min politik död men i mitt hjärta sitter den och det är den som är min kraft och mina andetag. min vetskap om att jag vill finnas till för andra och andra finns till för mig. jag tror att människor måste öppna sina sinnen för det nya och främmande. och ha respekt för det. jag har respekt för din innerliga tro på det övermänskliga och jag vill gärna höra allt, för jag vill förstå. det ligger ingen förebråelse i de delade meningarna, jag vill bara älska och vara älskad. det är det allra viktigaste. det blev en lång text, men slutligen det ljuvliga i regnsmatter mot fönstret en sen kväll och det är alldeles tyst förutom. apropå denna långa och stundom inkonsekventa text tycker jag ni ska kolla upp tre saker:

http://www.ettklickforskogen.se/
http://www.arbetaren.se/
http://www.folkbladet.nu/?cat=89

detta är mitt livs stöttepelare varpå min tro vilar:

i socialismen, naturen och djuren.

vilka är era stöttepelare?

2009-06-12 @ 22:24:30 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

rösten intill skuldran

suddande ut röster ur huvudet
hjärnbarken mot skuldran nu

och det finns inte längre någonstans
att gömma sig.

och hur många
långa

filosofiska prefix att lägga
innanför huden

som för att skydda sig mot nippriga
fingertoppar mot kal
handled

rusar gör hjärtat
över järnvägarna som håller evigheter
i sin hand

och jag kan inte längre andas
entonigt
utan sviktar såsom asplöv sviktar

fryser såsom vinterbark fryser

fastän rösterna i huvudet
snarare ligger i anklarna nu.

det finns inget mer jag kan säga dig
när solljus letar in mellan persienner

och döden
naggande i bakhuvudet
aldrig känts närmre-

det finns ingenting jag kan säga
då broräcken slutar vara broräcken

och då handflatorna etsas i järnet

smidda planer såsom hulda hinnor runt
våra kroppar

om liv
om utgjutelser som skulle
varit helt andra än dessa.

suddande då rösterna ur hjärnbarken
de befinner sig på andra sidan världen nu

och snart ska vi glömma allt det där

kärleken och döden
svärtan över ögonlocken

sanningen om osanningen

det finns inget mer att säga nu-

om den slaka rösten i huvudet

ansatsen om evigheten intill tårna och vinterkvävd
morgonstum
lättja då du forslar helveten genom min benmärg

men om den finns inget att säga

inte heller om rösterna,
mikroskopiska
som resterna av dödsrosslingar
i dina röklungor.

men jag ska inte säga mer
inte om kräket i skuldran
inte om det andra livet
inte om drömmarna över taknockarna
och balkongerna dit inga nattbussar når-

det är friheten som andas ljudlöst-
den som inga vägar
från ditt hjärta
till mitt hjärta
leder till.