-

jag staplar minnen som vill leva i kakelugnarna, bli till aska och dö ut. jag har inte längre något att säga men jag säger allt ändå. hur tryggheten slitits ur brösten som en katapult, hur jag ibland vill ligga i fosterställning och bli matad med nappflaska eller rödvin, en trygghet att få somna någonstans där värmen aldrig överger mig - detta med verkligheter, mascaran mot ögonfransarna och egentligen är jag ett monster inuti, det finns något svart som krälar. detta med mörker som penetrerar luftstrupen men att jag egentligen, egentligen är ett liet, litet barn i en majdoftande björkskog som önskar liv och förlösning och allt som gör mig till en människa. livet. var det tog vägen, vem jag är, var timmar tar vägen, var gatorna slutar och var själen fastnat i ryggslutet. mina drömmar, realismen, längtan till det som inte längre finns, alltid denna förbannade längtan. händerna mot den svala glasytan, träden utanför, verkligheten som skrämmer mig. ögonen mot spegeln, vems de är. lösgör mig, bränn upp mig till aska, plocka isär mig och sätt ihop mig igen. allt detta i mig som är en skugga, som är en rökridå, som är ett ingenting. jag spelar på mina känslonerver som vore de pianotangenter, jag dunkar vårdlöst handflatan mot hjärttrakten och hör inga slag, som pulsen hos en död. jag vill spränga mig fri, spränga mig ur, släcka eller tända ett ljus. något. allt. inget.