-

man måste älska sig själv innan man kan älska nån annan,
innan man kan tillåta sig själv bli älskad av nån annan.
det är nån sorts renhet jag söker mellan mig och mig själv,
en klarhet och lojalitet mellan mig och spegelbilden.

jag tror att jag egentligen vet vad jag är värd.
och det är ganska mycket.
jag tror att jag egentligen vet vad jag har rätt att kräva,
vad alla har rätt att kräva.
vad jag fortfarande blir ledsen över är alla dessa krypin i hjärtat
som jag inte lyckats täta med bomull,
och alla insikter om att hur godhjärtad du än vill vara,
kommer det alltid finnas dem som gärna stoppar ditt hjärta och själ
i en köttkvarn.

men det är en balansgång, och ett virrvarr man måste lära sig att organisera.
vara kärleksfull och hoppfull utan att vara naiv,
vara klok utan att vara inåtvänd, ytlig utan tendenser till narcissism-
våga hålla hjärtat i handflatan och samtidigt veta precis när man ska försvara det.
lära sig att hålla om sig själv och att det är lika fint som att bli omhållen av någon annan.

man måste älska sig själv innan man kan bli älskad av någon annan.
innan man kan tillåta sig själv att bli älskad av någon annan på ett riktigt vis.
egentligen är det kanske superenkelt, men likväl supersvårt.
men jag börjar hitta rätt bland slingersnåren inuti nu,
och det känns fint.

bad cash quartet tribute to the bear quartet.

musik som gör lite ont i hjärtat men på ett skönt sätt.
ungefär som att peta i ett sår bara för att göra sig
varse om att det fortfarande är där.

lyssnar på billie holiday och försöker sortera mellan alla skärvor i mitt huvud.
jag känner mig som ett verk av sådan där krackelerad glaskonst, det sitter liksom
ihop men ändå inte. behövs en massa lim och det är ofrånkomligt att alltihop ändå är trasigt.
men man kan inte fly från sig själv, tyvärr. även om man är i tusen bitar som ingen har lust
att sätta ihop eller ens plocka upp från det kalla golvet. någon gång reser man sig.
gör man inte det lever man för absolut inget. och jag vill så gärna leva för något, tro inget annat.

men det här är inget annat än en paus. detta nu.
mina böcker ligger staplade i högar på golvet, de har gjort det i nästan ett år nu.
jag stampar stilla, troligtvis för att dessa ögon jag möter i spegeln fortfarande inte är mina.
men det finns en annan förtrolighet mellan det bankande hjärtat och den surrande hjärnan nu,
liksom finns det ändå någonting inuti mig som är ett sammanhang. fortfarande.

jag lever. jag andas. jag är ensam. jag är itu.
den här staden. gatorna. det finns så mycket jag skulle kunna säga om dem
och ändå är mina stämband fullkomligt uttömda på nötta metaforer.
jag säger ingenting annat än att jag fortsätter att lyssna på billie holiday och försöker
att sortera mellan skärvorna i mitt huvud.
allt blir kanske bra tillslut, de säger att det brukar bli det,
och lyckas jag göra något nytt och helt av allt som är i tusen bitar,
kommer jag att vara mig evigt tacksam.

vinterkänsla.
jag börjar känna igen mig själv.
det finns något i att vilja ligga ändlösa timmar i sängen, som är jag.
det låter säkert alldeles tragiskt, men det är ett gott tecken att jag
trivs bra med mig själv. tror jag.
jag skulle kunna ligga här hur länge som helst och bläddra i alla mina böcker
pilla i skarvarna på de här slitna lakanen,
dricka femtontusen koppar kaffe,
drömskt stirra bortåt horistonten som i vilken franskklyschig film som helst.
fyller mina skrivblock med alla ord jag trängt bak i gommen. jag hoppas att de kommer upp nu.
åtminstone känner jag igen mina egna tankar, och de är varmt välkomna tillbaka in i mig.
hej, mig. det var längesen.

jag ska aldrig mer lyssna på musik när jag dejtar nån,
för går det åt helvete är låten förstörd föralltid.

jag ska stirra in i den här tapeten tills något annat uppenbarar sig.

ibland vill jag bara sjunka genom jorden
sticka huvudet i sanden

varför kan inte asfalt vara kvicksand ibland?

jag är så rädd för den här vintern. räddare än någonsin förut.
jag tror ibland att jag ska kvävas av mitt så hårt dunkande hjärta.
allt är bara fragment, allt är bara allt och inget.
precis som på film, som i slow motion men ändå tio år på några sekunder.
när jag vaknar vet jag inte var jag befinner mig,
är som spöket efter en total främling.