-

valborgsmässoafton och solen skiner.
min balkong är alldeles sval och jag dricker blåbärssoppa och läser.

jag prenumererar på den syndikalistiska tidningen arbetaren,
och tyckte att det var lite skoj att i min moa martinson-samling från 60-talet
så hade just en journalist för arbetaren skrivit förordet.

moa är en av mina favoritförfattare, tillsammans med strindberg, sara lidman
och gunnar ekelöf. med flera, såklart. men dem som säkerligen har påverkat mig mest.
och astrid lindgren! barbro lindgren! jonas gardell!
det finns så många.

men moa är bra, läs klockor vid sidenvägen,
alldeles underbart.

förresten var jag på någon sorts poesikväll igår. det var ett kulturcentra vid odenplan
som bjöd in några författare att läsa lite. jag hade inte så bra koll på författarna,
och det var heller inte så bra. det enda jag kunde tänka på var ernest hemingway som
en gång sa "ta ner poesin från kristallkronorna och låt barnen komma fram och klämma på den,
för helvete". det här med att poesi ska vara förbehållet pretentiösa intellektuella, det här att
vara så inihelvete självcentrerad att skrivandet bara handlar om det blödande jaget.
vem fan bryr sig? skriv något som påverkar, förändrar.
inte rasslande björklöv eller tråkiga skilsmässor. jag satt där och ville gå upp på scenen och
rycka ifrån dem micken och skrika något nytt, något som inte sagts och något som
kommer att förändra, eller i alla fall beröra, få folk att bli mäktigt förbannade eller hänförda.
vem fan blir hänförd av björk?
men jag satt kvar, som den svennebanan jag är, satt kvar och applåderade svalt mellan
författarna som avlöste varandra och det mycket suspekta mellanaktsnumret där någon
sorts konstnär skulle klämma på material. jag ville gå hem, bara.

men sen kom kristina lugn upp och då blev allt plöstligt mycket ljusare, gladare och trevligare.
jag har inte läst så mycket av henne innan, men hon verkar vara en mycket behaglig kvinna.
om inte annat en omdiskuterad frisyr som man kan titta på.
närå, hon var riktigt duktig.
nu ska jag sola lite, hoppas ni ser fina brasor ikväll trots att de har sagt nej till eldarna i sthlm.

jag lyssnar på destinys childs första skiva när jag gymmar.
det tycker jag är hemskt roligt.

note to self:
nej, min blogg ska inte bli som twitter,
jag har bara inget bättre för mig.

och:
invigning för nya torsdagsklubben
på spy bar.

och:
jag orkar inte gå.

många skulle säga jag är löjlig
som tycker att jag känner mig gammal och grå.

klockan är 21:37, och jag ska sova nu.

jag skrev ju min c-uppsats om strindbergs debutroman röda rummet.
därför känns det extra skojigt att få skriva hemtentamen i modernismkursen om just honom!

veckans arbetaren damp just ner i brevlådan och jag har kokat kaffe.
en torsdag som ligger i min hand!

tisdag. grått ute. grått inne kanske, trivialiteter retar mig,
som att få kaffefläck på ren skjorta, eller slå lilltån i vardagsrumsbordet.
ett jävla sätt att bete sig egentligen,
jag önskar ibland att djävulshornen i realiteten stack ut ett par centimeter
från huvudet,
så folk hade vett att hålla sig borta.
men det är ju också ett jävla sätt att bete sig på.

det är ett jävla sätt att klaga över någonting alls egentligen,
så jag ska sluta.
jag hatar folk som gnäller.
över huvudvärk, ludd i torktumlaren eller att det är glas i kycklingen.
är det någon som över huvud taget reflekterat över varför det är glas i kycklingen?
ge fan i att äta kyckling då,
så slipper du glas.
det är en moralens rättvisa.

men jag har horn i huvudet,
och i ren antiakt ska jag slopa smink på obestämd framtid.
jag såg reklam på tv med kanske 5-åring med smink i hela jävla huvet.
också pratar vi om jämställdhet.
skitreklam.
skitsverige.

nu struntar jag i det här.

måndag förmiddag.
solen är framme men det är inte varmt ute,
men kanske lagom friskt för att promenera i.

jag läser selma lagerlöf och har i och med henne
upptäckt en ny litterär storhet.
jag kan plötsligt inte komma ihåg
varför jag inte tyckte om selma förut.

det är vackert i stockholm,
i vasaparken börjar gräset bli grönt och blåsippor, vitsippor
och skott till liljekonvaljer växer i slätten.

ändå kan jag inte hjälpa att jag saknar det här.
hyde park en tidig morgon,
starbuckskaffet på väg till jobbet och röda lördagsbussen
till camden och world's end-puben men half pints för 1 pund.

jag tappar förståelse. mot min vilja tappar jag förståelse.
jag har haft förståelse. förut.

i en värld då himlen var blå.
asfalten mjuk.

fågelkvitter.
jag kunde höra sådant då.

men jag kan inte mera.

och jag förstår inte.

jag förstår inte varför man ska få äta kött. jag kan inte förstå det.
jag tycker att sådana som äter kött är dumma.
jag kan inte hjälpa att jag tycker att köttäteri är dumt.

att man ogillar invandrare, utvandrare. att man ogillar homo-eller heterosexuella.
att man ogillar.

jag tappar förståelse för sådana som ogillar.
jag har bara inte förståelse.

förut tyckte jag om läppglans.
då kunde jag bli glad över vippiga kjolar.

men jag kan inte mer.
mot min vilja kan jag inte mer.

jag tycker att det finns så lite älskanden kvar i världen,
och när jag ser ut vidsträckta morgnar till brädden sprängfyllda av hopp,
så finns det fortfarande lika många slag

lika många barn som dör i aids
och som inte kan äta sig mätta,
lika många djur som avlivas varje dag varje timme
som sluter ögonen och inte finns mer.

hur man kan tycka att det är okej.
jag har slutat att förstå,
jag kan inte förstå längre.

och för det är jag ledsen.
för att jag har slutat vända kinden till.
för det är jobbigt att vara ledsen,

jobbigt när moderaterna vinner riksdagsvalet och jag har tappat förståelsen,
ser bara dumheten och kan inte hjälpa förebråelsen.

men nu ska jag sluta,
jag var bara tvungen att säga att det är mot min vilja
som jag inte förstår längre.

det är påskafton och solen skiner och jag solar så fräknarna på mina kinder blir tydliga.
jag dricker svart kaffe och läser flaubert och utanför sjunger småfåglar ihop med måsarna,
det är knappast kallt och det luktar gräs och dammiga gator.
jag lyssnar på explosions förlösande toner och bara vältrar mig i den härliga ledigheten.
det är såhär det ska vara, vår och begynnelser och vitsippor på sina ställen.
hästarna behöver inga täcken längre och man kan rida i skogen utan att frysa.