-

because i want to see people and i want to see life

we are driving in your car

oh please don't drop me home

because i haven't got one

anymore

take me out tonight

take me anywhere

don't

i don't care

and in the darkened underpass

i thought oh god, my chance has come at last

(but then a strange fear gripped me and i just couldn't ask)

jag saknar den röda bussen som gick 11:47 till camden lördag morgon, jag saknar graffitiväggarna, till och med starbuckskaffet. jag läste en artikel om hur de lät kranarna rinna konstant på alla starbucks-kaféer i hela världen, och att de på så sätt är riktigt miljötjuvigt företag trots sina ekologiska bönor. då gick jag till pret-a-manger. det luktar alltid nymålat i london, jag vet inte varför. luften är alltid bitfrisk på tottenham court road, det är alltid dimma om morgnarna i hyde park. jag saknar alltid allt jag inte längre har, lägenheten på park lane och tescos på väg hem från jobbet. vänstertrafiken, taxibilarna, vattenpipsbarerna på edgware road. det finns något med londonska fönster som jag känner igen när jag går hem nerför norrbacksgatan, men det luktar inte nymålat, det finns ingen dimma. stockholm, kan du inte vara london bara ikväll, send me a text saying: hey m8, för jag saknar dig.

första helgen i oktober är det poesiföreställning på stockholms stadsteater.

kung henry frånpoesisällskapet "poeter blir dom" är konferencier på fredagen och

flerfaldiga slam-vinnare kommer att äga scenen. det här kommer att bli alldeles

fantastiskt bra och jag tycker att ni ska gå om ni har möjlighet. har ni inte hunnit

fylla 26 år är det ännu bättre för då får man gå på alla föreställningar på stadsteatern

för ynka 100 pix. så. gört, bara gört.

kolla in det här: www.stadsteatern.stockholm.se

och kolla det här: www.henrybowers.com, några samples från poeter blir dom-plattan ska också

finnas där någonstans.

jag tror aldrig att jag har känt mig så seriös.

men jag ska inte vara så seriös hela tiden. det blir tråkigt.

istället ska jag hyra broder daniel-forever (ni vet dokumentären som gjordes när bandet gick i graven), för att hylla svenskindien och i sin tur mitt bultande tonårshjärta. när jag var fjorton hade jag stjärnor under ögonen och trasiga tygskor och var hopplöst förälskad i henrik berggren. jag lärde mig att spela "i'll go my own way" på bas i 9:an, och jag minns bd-explosionen efter att första skivan släpptes i samband med "fucking åmål". och så är jag så glad att jag var ung just då. i svenskindien. i bob hund, tralala lilla molntuss, i kents "hagnesta hill". att jag var svår och missförstådd då.

någon gång blir man ju förstådd. jag tror att jag är det nu.

och jag har fortfarande tygskor. fast lite mer hela, lite mer varma.

lite vuxnare, helylle. och det är också fint.

men nu: back to 1800-talets grammatiklära.

ungdomen får man skjuta tillbaka lite ibland.

jag har druckit kaffe trots att jag går på detox, helt enkelt för att min hjärna inte ville vara med mer.