-

och att det har funnits en barndom.
att den är över.
att evigheten finns men att vi inte kan ta på den.
att det går att sila glittrande nysnö mellan fingrarna,
att kylan FINNS.

att mina leder värker och min rygg kröks.
att jag har varit ett barn.
att all semantik är uttömd.
att alla vokaler sitter fast på insidan av gommen.

att jag har glömt bort allt
som gör mig till människa.

det doftar av skymningar i halsgropen, det singlar rök från lungorna av barndomens immiga vintrar.
det är för svart för att kunna skriva en enda rad, jag vänder ut och in på min hud i sökandet efter var det bränner, klämmer och drar. jag är ett universum och ett ingenting, ett allt som också förlorat allt och jag skriker gommen blodig på förljugna frågor, provar att hålla andan i en och en halv minut
och visst blir himlen klarare, molnen lättar, det går att kika mellan persiennen igen.
låt mig bara krypa ihop till ett litet foster i dina armar, badda min febriga panna med en mjuk handduk, låt dessa irrande ögon få blunda sig igenom dessa kaskader av spyende mörker, det är mörker som är som galla och en evighet jag inte kan stava till-
om det finns någonting kvar hos mig som är det minsta bräckligt så vill jag att du krossar det nu.
det luktar förruttnelse mellan mina tår och på denna asfalt som jag vandrar så har alla paralleller redan korsats, du säger att du inte förstår mig och jag kan förstå det för jag förstår inte heller mig själv.
jag förstår mina fingertoppar mot en blank, vit sida. jag förstår hur flyktfåglarna irrar sökande över en grå himmel, de försöker rita mönster till mig i molnen men jag kan inte tyda dem. jag förstår en kal lövskog som kallar på mig och den frusna januaribäcken som ber om nåd-
men allt är kallt och fruset och det är för mörkt för att kunna skriva en enda stavelse, jag låter ögonen rulla i sina hålor runt och runt och runt, men varje gång jag tittar för att bejaka världen står den kvar gapande.

blöt asfalt under nyfödda tår, för mjuka fötter är inte redo att möta världen.

mina fingrars yttersta spets är fortfarande en dåtid.

ett öppet sår, en infernalisk längtan.

ett för stort hopp in i en evighet som plötsligt bestämt sig för att ta slut.
jag stirrar med rädda ögon ut i någon sorts filtrerad sanning, sticker ögongloberna på varje kal trädgren. gömmer jag mig tillräckligt under granarna i kal novemberskog kanske jag kan byta ut den här verkligheten mot en annan.

den vackra döden
de stillsamma lemmarna, blånariga naglar mot vit hud och det finns miljoner sätt vi kan prata om saknaden på. ett av dem är primalskriket inuti som tar över alla tankar, som att vi inte är människor längre.

den påtagliga döden

detta att icke längre existera, att inte mjukt andas en rosig andedräkt invid någon annans kind, att inte kunna spänna käkarna mot en vinterkyla som möter dem. att inte kunna vidröra. det finns så mycket man kan säga om det, detta att inte längre ha tillåtelse att leva-
och jag har knutit mina händer i miljarder knytnävar mot svarta himlar och sprungit på såriga fötter och klättrat i alldeles för höga träd och fallit och drömt och vaknat och insett varje situation vara drömd eller orealistisk, men även om min logik inte ser ut som din så finns det något i järnringen runt tinningarna som spänner och ber om existensberättigande-
det finns något i mig som krälar, kan du se det?
det finns så mycket i mig som är som labyrinter, och jag andas genom svagt pulserande blodådror.
jag vill skriva den morfologi som slutligen ska förlösa mig.