-

jag gillar ändå regnet. i alla fall ljudet av det när det träffar fönsterbleck och trasiga asfaltsgator.

det finns rätt många trasiga asfaltsgator där jag bor. man kan föreställa sig hur vattnet som samlas mellan sprickorna skulle växa till de värsta världshav.

jag minns stockholms blåbuss i regnet. buss 2 från slussen till sofia, gatan där mitt bultande tonårshjärta gett vika och där knäna blivit svaga. det är något visst med höstkvällar och bussar, hoodies mot omvärlden och man ville aldrig riktigt hem till tv4 eller renbäddade sängar heller.

hellre fantisera om världsalltet under ett balkongtak i november. jag kommer ihåg mosebacke torg i gryningen. götgatsbackens oändlighet under mina skälvande fötter, torsgatans studentlägenheter då första snön föll.

det får gärna låta bli att bli någon mer sommar för mig. jag har tröttnat på att tända stearinljus och glo på tv. hellre stockholms kommunaltrafik, knappast ha något mål heller. våning 5 portkod 6719 står tom och vilka sentimentaliteter skulle bättre beskrivas än dem i höstrusket på väg mot en annan stadsgräns där regnet inte blöter ner

som vore det av annan substans, fortfarande lika smattrande.

jag läste någonstans att surrande ljud påminner människan om ljudet i livmodern. jag brukar tänka på det under tysta tunnelbanefärder från hässelby till hagsätra, jag stannar inte längre utan fortsätter.

paraply är för creddigt, film för uttjatat, det där med att dansa till house knappast tänkbart.

men höstregnet, ivrigt smattrande fortfarande. bd forever har alltid en plats i mitt hjärta på vilken perrong som helst, kanske blå 2 på väg till dig och rymliga balkonger.

jag minns allt det, som jag lämnar nu. stadsgränsen nu påtaglig, det är bara att spränga den, landsgränsen när du ändå håller på, och flygplatser har alltid känts vemodiga. södermalms oändlighet är plötsligt ett världshav bort,

som rymdes det i vattenrännan i den trasiga asfaltens sprickor -

jag kommer att minnas dig.