-

här hade jag skrivit något om politik och subkulturer,

fast det ska ju inte handla om politik eller subkulturer,

utan snarare om människan, godhjärtad eller ej. jag är trött på att kategorisera, att dela in efter etnicitet, matvanor, musiksmak.

hursomhelst så är det söndag nu,

regnrusk i mitten av augusti. jag käkar apelsiner och bläddrar klyschigt nog genom "bräcklighetens poetik" av bob hansson" och tänker att han nog är bland de mest fantastiska författare som vandrat vårt svea rike och därför förtjänar citat och åter citat i diverse bloggar och över allt annars.

"vi förändrar oundvikligen världen.
varje gång du uttalar ett ord skjuter du världen en ringa millimeter åt ett eller annat håll.
det finns människor och poeter som efter den reflektionen väljer tystnad.
mer eller mindre kamouflerad.
jag väljer inte tystnad.
mycket få väljer denna tystnad.
de flesta poeter väljer att skriva dikt också efter auschwitz.
de flesta människor väljer att tala också efter den djupaste smärta.
men i detta ligger även ett ansvar.
du behöver inte gå många meter i din stad, sitta många minuter på en tunnelbana eller ett café innan du attackeras av kommunikativa föroreningar.
verbala slaggprodukter som sällan säger vad de vill säga.
människor, dvs.
vi, som sällan säger saker utan att verkligen mena det.
ironiskyddsnät över hela jävla ansiktet. det dämpande bruset.
som att vi i osäkerhet över vår egen rättfärdighet undviker vår egen ärlighet.
som om vi inte vore värda ens vår egen uppriktighet.
pratar på som det förvänta att vi ska prata på för att sedan gå hem och undra över varför vi känner oss så ensamma".