-

okej. nu får jag faktiskt säga det. nu börjar min hals bete sig lite mer mänskligt, och såväl fingrar som tår börjar att klia. jag tittar lite längtansfullt på min resväska och tänker att "ja, på söndag så...".

för fastän det här alltid kommer att vara Hem med stort H, så längtar jag till stockholm. här finns visserligen världens finaste hus, och världens finaste häst som man kan finmocka åt och borsta på och greja med lindor och smörja träns och annat terapiskt. det finns massa fina vänner och kaffekoppar och massa mer skog och lite mer snö. men ändå.

jag längtar till stockholm. jag längtar till götgatan ner mot medborgarplatsen med en latte i hand, tunnelbanor mot hässelby med en roman och en mp3. jag längtar till vaniljte om morgnarna och promenadspåret i vårt kvarter. jag liksom längtar till kungsträdgårdar och ändlösa eftermiddagar då jag virrar lite här och var bland ensliga kullerstensgator i gamla stan och östermalmsgator med röda mattor. jag tror att jag känner mig lite som stina i saltkråkan som brukar säga:
- hemma på vår gata i stan...

även om jag inte ljuger så förbaskat. men jag tror att hon också blev lite vemodig när hon sa det. jag brukar ofta prata om vår gata i stan. det är en fin gata, och det är en fin stad. på många sätt mycket finare än den här. jag har alltid trott att det var tvärtom. men jag tror mest att det handlar om att jag behöver vara ute i vida världen. jag inser det när jag åker hem, fastän det är så fantastiskt roligt att vara här när jag är det. så behöver jag vara ute i vida världen, och vem vet. kanske växer jag ur stockholm också.
jag tror att jag vill se precis allt, innan jag slår mig ner.