-

jag fascineras mycket av det här med städer.
och saknader.
av städer och saknader.

jag lyssnade mycket på tomas andersson wij när jag började högskolan i min grannkommun.
såhär sjöng han för mig när jag gick genom korridorerna,
att "den här stan är som ett pålagt skratt, lika död, lika punktlig och lånad".
jag tänkte mycket på det där,
på henrik berggren som sjöng

"this town kills you when you're young,
this town has got the youth of me,

where is life in this town?".

tänkte mycket på det, på instängdheten jag kände när jag gick på den där högskolan.
tomma korridorer, det där ständiga väntandet,
efter bara något,
ett brandlarm, någon som trillade på golvet eller som gjorde något märkvärdigt.

en stad i dvala,

som låg i ide, men jag undrade liksom när den levde? om något ligger i ide
måste det ju en gång ha varit livligt frustande.

när jag lyssnar på tomas andersson wij nu så tycker jag att han är lite påklistrad,
fast det hör egentligen inte hit.

det som hör hit är den där fascinationen över städer och saknader,
över stockholm och sandviken,
över hur lämnanden kan vara så bejakande,
framåtsträvande.

och jag går ju inte kvar på den där högskolan längre, det är inte heller tomt på gator och torg.
ändå kan jag sakna det lågmälda tjattret i studierummen,
kan konstigt nog sakna den tristess
som drog mig därifrån.

men det är okej att sakna.
sålänge man inte lever i en dvala, i ett ide.
sålänge man kan tillåtas att fascineras
sakna ångesten, de bittra tårarna,
de kalla trottoarerna-

jag är rikare på annat än tryggheter,
även om vissa saknader slår som piskrapp över ryggen,
så fortsätter jag
strävsamt enträgen.