-

och det gäller bara att försöka hålla huvudet över vattenytan.
höstar är lustiga på det viset.
mörknader, saknader, enfaldigt påtvingande, antastande.

det är så lätt att man sänks i vattenpölar, att höstlöv stora som universum klibbar sig fast kring anklarna.
jag vill inte dras neråt,
hellre uppåt numer.

det gäller att försöka inbilla sig att man kan flyga
att hösten nu som alltid bara är flyktigt trivial.
men visst drar den ner mig i sidospår, det vore patetiskt att hävda annat.

jag kan sitta på vilken parkbänk som helst och det där förbaskade regnet kommer att
lösa upp mascaran och göra mig till en karikerande clown.
jag kan inbilla mig själv att vilket solsken som helst skulle göra skillnad-

jag kommer alltid att sakna dig mest om hösten.

och jag kan tala hur mycket som helst om kaffekoppar och södermalm och köksfönster och mårbackapelargoner och påslakan och cendréfärger och alkoholismer och realismer och

när jag lämnade allt det där för att bli människa igen

sitter du kvar
klyschighösten som smattrar mot fönstret, ofrivilliga vinjetter som penetrerar nerverna mellan mina skulderblad.

tiotusen ord minst
om skitsnack
om väta och misär

och det är höst nu -

jag saknar dig fortfarande mest om hösten.