-

Vill du säga något? Är det någonting du vill säga nu? Tänkte hon då hon stod med ryggen frånvänd honom vid trappan i huset. Om det är någonting du vill säga så får du göra det nu. Om det finns några synder du vill bekänna, något du vill ha förlåtet eller något du på minsta vis kan vilja mig, så är det bäst att du lägger korten på bordet nu, nu! Tänkte hon, och yrheten över henne som ett betongblock, inga onyktra rus lika svindlande som detta, som avgjordes alltihopa nu, fastän sådana avslut aldrig kommit för henne. Men det tänkte hon, och det där med liv som skyndar förbi inne i huvudet, som gegga, fragmentariska bilder ur liv och ansats till liv, sådana som solsken i handflatan eller sådana med tyngder alldeles omöjliga att uppbära. Förbarmanden och sorgmodiga lämnanden, att finnas eller inte finnas till och vad det egentligen spelar för roll. Hennes sätt att se sig själv som inget annat än en djurisk organism i det stora alltet, instinkterna de viktigaste, hur hon lärt sig att fly från den dag då hennes ben sprungit som på geparden över savannen då hon flydde mormodern som nu var död och allt vad döden innebar. Hur hon sedan lärt sig att använda de där benen till alla slags rymningar och hur hon mindes det nu, att det skulle krävas en styrka som hela världens i en enda kropp för att orka stegen nerför trappan, bortåt. Så om det finns något du vill säga, så gör det nu. Det finns inget sedan. Det kommer aldrig att finnas något sedan, och snart inget förr heller. Anstränger man sig tillräckligt kan man långsamt sudda ut allt också är man bara blank och blåmärken och ärr från barndomens cykelfärder eller abrupta överfall kan vara från vilket liv som helst, känslan av mjuka läppar på kinden den fräkniga, kan vara vilken som helst. Anstränger man sig tillräckligt kan man radera allt, precis allt. Och nu, just nu, kunde hon förlåta vad som helst, kunde förlåta allt, bara hon ren som ett foster kunnat komma ut till den där skränande världen. Allt kunde hon långsamt skrapa bort från det tidigare livet och medvetandet liksom rent, som vore det oförstörda då det centrala, som slogs hon första gången av solen och kylan utanför som fick hennes armars hår att resa sig och huden att dra ihop sig i knottringar. Men hon vågade inte vända sig och se ögonen. Hon vågade inte vända sig och se honom med all sorg av lämnandet hon själv fått erfara. Hon kunde inte se all den infernaliska godhet, som hos ett barn, som gömde sig långt bakom hornhinnorna. Och hur hon velat vända sig nu och som barnet i sig ta honom som också var barnet i sig, i famnen och sedan aldrig släppa. Hur hon kunde glömma namnet på vilka brutna kroppsdelar som helst eller högheter då nålen träffade venen, hur hon kunnat glömma alltsammans för att ta honom tätt, tätt intill och sedan kunde allt få vara slut. Men hon kunde inte vända sig om, som stod hon fastbränd med fötterna i golvet, oförmögen att ens se med huvudet bakåt, som var alla leder i kroppen låsta och bara ögonen stirrande mot trappan som i något cirklande form ledde ner till verkligheten, ut i verkligheten, den hårda och bittert sanna. Och hon, människan med den tunga väskan på pendeltågstationen i världens ände, hon med badrummets hårda lysrör över håret då hon drog lina efter lina för att sedan falla bakåt inåt. Hon på knä bland hallonsnåren med mormoderns förkläde lätt vidrörande hennes axlar. Hon, hon, hon, de var alla olika, alla vitt skilda djur som nu rev och slet i henne om erkännande.

(ur romanen)