-

när det är grått ute så får man leta sig in till soffan och en överdimensionerad kaffekopp.
jag har just läst klart carl-johan vallgrens den vidunderliga kärlekens historia, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. jag har precis påbörjad birgitta trotzigs dubbelheten sammanhang, och den ligger mig nog närmre om hjärtat. jag är inte så intresserad av handlingsstyrda romaner med starka intriger. det är nog därför jag avskyr deckare. jag kan bara inte finna glädjen i att läsa om spännande intriger, hur vackert inbäddade de än må vara. det ger mig ingenting. jag vill ha det prosapoetiska, det eftertänksamma, de välarbetade idéer och tankar i romankärnan som sätter mig som läsare i rörelse. inga biljakter, mystiska mord eller cliffhangers, utan det stillastående metaforiska. det litterära. sen gör det väl mig till en torrboll, jag vet inte. min läs- och skrivargrund ligger ändå i poesin, det är ofrånkomligt. så nu ska jag gå till biblioteket och låna johannes ayuru det är bara gudarna som är nya, den är fullkomligt fantastisk.