-

suddande ut röster ur huvudet
hjärnbarken mot skuldran nu

och det finns inte längre någonstans
att gömma sig.

och hur många
långa

filosofiska prefix att lägga
innanför huden

som för att skydda sig mot nippriga
fingertoppar mot kal
handled

rusar gör hjärtat
över järnvägarna som håller evigheter
i sin hand

och jag kan inte längre andas
entonigt
utan sviktar såsom asplöv sviktar

fryser såsom vinterbark fryser

fastän rösterna i huvudet
snarare ligger i anklarna nu.

det finns inget mer jag kan säga dig
när solljus letar in mellan persienner

och döden
naggande i bakhuvudet
aldrig känts närmre-

det finns ingenting jag kan säga
då broräcken slutar vara broräcken

och då handflatorna etsas i järnet

smidda planer såsom hulda hinnor runt
våra kroppar

om liv
om utgjutelser som skulle
varit helt andra än dessa.

suddande då rösterna ur hjärnbarken
de befinner sig på andra sidan världen nu

och snart ska vi glömma allt det där

kärleken och döden
svärtan över ögonlocken

sanningen om osanningen

det finns inget mer att säga nu-

om den slaka rösten i huvudet

ansatsen om evigheten intill tårna och vinterkvävd
morgonstum
lättja då du forslar helveten genom min benmärg

men om den finns inget att säga

inte heller om rösterna,
mikroskopiska
som resterna av dödsrosslingar
i dina röklungor.

men jag ska inte säga mer
inte om kräket i skuldran
inte om det andra livet
inte om drömmarna över taknockarna
och balkongerna dit inga nattbussar når-

det är friheten som andas ljudlöst-
den som inga vägar
från ditt hjärta
till mitt hjärta
leder till.