-

jag har tagit en ledigdags välbehövliga promenad idag.
jag började i gamla stan, till vilken jag visserligen tog tunnelbanan, men jag hade många meter framför mig.
i gamla stan gillar jag att gå tyska brinken så långt upp man kan, tills man kommer till ett litet torg just där
en annan gata tar vid som jag inte minns namnet på. där uppe står präktiga träd som kastar skuggor på
väggarna. det ser så vackert och lite vemodigt ut med grenens och lövens skuggor dansande mot fasaden.
sedan gick jag nedåt mot slottet, och slingrade omkring i små gränder ett tag. väl nere vid vattnet styrde jag
kursen mot skeppsholmen, och jag tycker mycket om att titta på båtar. det ser så mycket saltkråkan ut, och
nästan kan man känna bräckt vattensmak i munnen. nu vet jag inte hur vattnet smakar vid hamnen i gamla stan,
men jag tänker mig en blandning av sött och salt (som i en annan gammal stockholmsdänga).
bron till skeppsholmen är vacker, och tar man promenadstigen vid vattnet finns där små murkna bänkar att sitta på.
det gör just inget att de är murkna, nästan hör det till de gamla husen bredvid skeppsholms kyrka, och de lummiga
gamla träden runtomkring.
här satte jag mig att vila litet, mest för att blunda och lyssna på ljudet av vatten och fiskmåsar och titta högt, högt
uppåt södermalmsnockarna på andra sidan vattnet.
nu brukar jag ta en liten omväg för att se ännu flera båtar. jag går vägen vid vattnet runt hela skeppsholmen så jag får se alla båtar, och sedan tillbaka igen över skeppsholmsbron för att gå invid hamnen ännu längre längs med den gamla
spårvagnsrälsen mot djurgården. väl framme tar jag mig över djurgårdsbron också, men den är inte lika fin
som skeppsholmsbron tyvärr. men så fort nordiska muséets väldiga exteriör blir synlig så blir jag alldeles varm i
hjärtat, bland annat för att de på nordiska muséet har originalutkast av strindberg, sådana som inte ens kungliga
biblioteket har. sedan fortsatte jag bort mot skansen och blev varm i hjärtat lite till av alla små uppspelta barn med
sockervadd i händerna och grönvita kepsar från gröna lund. när jag tagit ett varv runt djurgården så började fötterna
ömma lite, men det var ju en välsignad tur att jag i gamla stan svängt in på body shop och köpt lite vårdande produkter
för diverse ledor och mödor.
sedan gick jag raka spåret hem.
jag kom på när jag gick och gick, dels hur glad jag är att ha ben som kan gå och gå,
och att jag alltså ska sluta med att gnälla över saker som huvudvärk eller att man helt enkelt vaknat på fel sida.
dels kom jag på hur vackert stockholm är, och hur det är som en liten kompis.
jag blir alldeles upprymd, uppfylld, genomsyrad på sådana här promenader, och det känns ju alldeles övermäktigt
härligt. ibland tror jag att jag inte låter stockholm veta hur mycket jag tycker om 'et. det ska jag sluta med.
jag gillar dig, sthlm!