-

och som att stockholm går i bakåtsträvanden.
tunnelbaneuppgångarnas trappor är desamma, där jag satt mina fötter
så många gånger förut,
med olika fläckar under skorna, bultande smärtor under handflatorna.

än en gång syrentid.
och en massa jävla sanningar som aldrig blir sagda,
floskler som sjok av dimma över hjärnan,

snustorra gator som vill bli klivna på men som inte tillåts,
hur många nätter och drömmar om södermalm som helst-

och vore du samma då?
som vore du ett bakåtsträvande?

jag kan inte gå tillbaka,
just för att stockholm är detsamma, och busslinjen där däcken rispar asfalten
från ditt hem till mitt hem, är just desamma,

och hur det finns en oändlighet i det.
hur sådant aldrig förändras,
vilka revolutioner som helst
som satt världshav mellan dina
och mina
fingrar.

och som att jag är ett bakåtsträvande,
som att klockorna går baklänges och jag drömmer samma infantila drömmar
såsom förr, såsom sommarnätter långt innan,
hur många gryningar jag såg då

men tid är förgänglig, otvekbart.

samma
armar
ivrigt lindade
runt samma kropp

i samma stad där solen alltid lyser över slussen i gryning-
för det har jag sett,
och någon sorts gud vet
att jag känt till den allra längsta spets
på min sargade hjässa,

att jag inte kan åka den bussen mer
varken dit eller hem,
såsom bakåtsträvandet
är så infernaliskt just så,
att jag blir lite trasig då.