-

"då var det en gran, han utsåg mig. han var jämnhög med mig, och vacker och grön.
jag stannade och beundrade honom och sade de ömmaste saker. han blev alltid glad
när jag kom, som farmor, och till skillnad från henne hade han inga synder att tänka på
eller varna för, han visste något annat, och detta andra blev mer och mer omfattande.
ljus, vatten, stjärnor, daggmask, hästar, hela byn, allt, allt. från jordens djup till himlens
höjd, men det var utan ord, det var hemligt. och trots att denna kännedom var ytterst
lockande, var det detta villkor jag skyggade för: ordlösheten.

jag hade att välja mellan granens samvett, att låta mig förträdas eller att lära mig alfabetet
och bli som folk. det var kanske mitt livs svåraste val. hur jag bestämde mig minns jag inte, bara att.
och jag kan se avskedet som det måste göras, och jag kan höra det efter decennier, då jag stod och gjorde slut så att spotten rök.

jag skulle förmodligen ha träffat samma val igen, om jag fått leva om mitt liv

men när jag möter ett autistiskt barn, ser jag ett annat val som hade kunnat vara mitt.
anar jag att ett samvett finns som inte tål bokstävernas slutsatser".


jag älskar sara lidman. jag fullkomligt älskar allt hon säger, allt hon skriver, allt hon står för.
(eller sade, skrev, stod för, men det låter så sorgligt).